Million Stylez är fullkomligt okänd och samtidigt känd i hela reggaevärlden. Den motsägelsen kan bara uppstå i ett land som Sverige. 

Medan de svenska musikjournalister analyserar melodifestivalen och intervjuar Håkan Hellström ännu en gång jobbar Million Stylez ostört med sitt nästa album, uppföljaren till genombrottet From A Far. 

Galore träffar Million Stylez över en indisk middag när han nyss kommit hem från senaste turnén. Sydamerika den här gången.

- De skiter i mig lika mycket som jag skiter i dem. Svensk media dissar reggae, så enkelt är det, säger Million och ler. Han har gett upp kampen på hemmaplan och ställt in siktet på betydligt större mål. 

- Svensk media skiter fullkomligt i mig trots att jag turnerar i hela världen. Samtidigt får en del artister hur mycket uppmärksamhet som helst, trots att de bara spelar i Sverige. Det blir värsta hypen om Darin uppträder i Finland!

- I början sökte jag efter uppmärksamhet men nu orkar jag inte med det längre. Och jag behöver det inte. 

Det nya albumet ska komma innan sommaren, säger Million, men datumet är inte spikat ännu. Till skillnad från From A Far som uteslutande producerades av Mastah L och gavs ut på KBC kommer det nya albumet ges ut på Millions egen nystartade label Adonai Music och flera producenter är inblandade. 

- Jag var signad under KBC, och första albumet släpptes av dem, men man tar olika vägar ibland och vi samarbetar inte längre. Det är alla möjliga som producerar på den nya skivan. Jag får rytmer skickade till mig hela tiden. Några spår har Curtis Lynch producerat. 

Hur skiljer sig den nya skivan från den första?
- Mer personlig. Jag utvecklas varje dag och den kommer bli mer personlig och mer mogen. Det kommer vara blandade stilar, precis som på förra albumet, och soundet kommer vara mer varierat eftersom det är fler producenter inblandade nu. 

Hur inleddes samarbetet mellan dig och Lynch?
- Det var han som tog kontakt med mig. Han sa att han hade lite rytmer till mig som han ville skicka. Den första vi spelade in var Champion Sound och det blev ju lite succé, den kom med på VP’s Reggae Gold-samling bland annat. Sedan har vi gjort en Champion Sound part 2 och Police In Helicopter som blev den bäst säljande reggae- och dancehall-låten i Europa förra året. 

Vad har du gjort sedan From A Far släpptes? Hur har det varit?
- Jag har turnerat konstant i två och ett halv år och haft spelningar varje vecka. Det är väldigt roligt. Det är det här jag ska göra och det borde vara alla artisters dröm. Det är min passion i livet.

- Det är en välsignelse. Även om det är mycket slit så kan jag inte klaga. 

- Jag skulle ha släppt på vinyl istället, säger Finn The Giant.

Hans nyrenoverade studio i källaren fungerar numera också som lager för alla osålda skivor. Det är bra skivor dessutom, det tyckte en enig kår av recensenter i maj 2008 när den släpptes, och det tycker säkert alla de som laddade ner skivan också.

- Ett par dagar efter att den släpptes kunde man ladda ner den från olika bloggar. Med omslag och allt. 

Finn är inte särskilt bitter. Även om det inträffade scenariot inte var väntat så hade han i alla fall kalkylerat med att det kunde hända. Nu väljer han istället att se skivan som ett sätt att göra PR för sig själv och sin musik. Förhoppningsvis leder det till fler spelningar säger han. I december sänkte han priset och marknadsförde skivorna som muggunderlägg och backspegels-pynt på reggaecommunityn Skawars. Han sålde 2 skivor.

I Galore #20 berättade Isabel ”Syster Sol” Sandblom om sin solokarriär och den kommande skivan. På onsdag, ett halvår försenad och mycket efterlängtad släpps Dömd att bli bedömd - Syster Sols första soloalbum.

Efter flera framgångsrika år i Livelihood, med två album och hundratals spelningar, sysslar nu Syster Sol med sin egen karriär. Vi passade på att än en gång fråga hur det låter och hur det känns.

Hur är det att nu vara soloartist?
- Det är en grym skillnad. Jättestor. I Livelihood var det väldigt baserat på att repa och jamma fram låtar. Sedan repade vi väldigt länge innan vi spelade in låten. Nu har det varit mycket mer fokuserat på produktionen. Jag själv har suttit och producerat i min ensamhet och sedan tagit med det till Partillo som har pillat med arrangemangen och sådär. Det har varit jättekul.

Så du har producerat mycket själv?
- Jag gjorde grunderna till de flesta låtar på skivan själv. Jag har aldrig producerat digitala rytmer själv tidigare så jag tog hjälp av Partillo för att få till det sista och göra det lite  schystare. Så det har varit ett helt annorlunda sätt att jobba på. 

Artist: Various
Titel: Everyday Riddim
Betyg 3.5 out of 5 stars
Media: 7¨ / MP3
Label: Adonai

När jag första gången hörde Million Stylez låt Everyday tog jag två saker för givna. Att det skulle bli en hit och att den var producerad av någon veteran, antagligen britt eller jamaikan.

Jag hade fel. Det blev förstås en hit, men produktionen visade sig vara svensk. Kapten Röd och Jeepstar visade sig vara männen bakom dessa ypperligt perfekta minuter av modern onedrop. Det är inget uppseendeväckande rytmbygge egentligen. Det sticker inte ut särskilt långt åt något håll och det balanserar på gränsen till slätstruket. Men där finns en perfekt basgång och inte minst en slingrande gitarrslinga som gnager sig fast någonstans och envisas med att stanna kvar. 

Att voica fler artister på den här rytmen var ett bra drag och nu släpps 16 cuts och två remixer som ett första livstecken från Million Stylez egna bolag Adonai. Bland de sexton artisterna har man lyckats fånga de absolut främsta såväl i Sverige som i Europa just nu. Även om få når upp till Million Stylez nivå i titelspåret ligger förvånande många väldigt nära.
De som i mitt tycke gör sig allra bäst i det här sammanhanget är Ziggi, Chuki Starr och Joey Fever som med varsin perfekt låt mycket väl kan stå för nästa stora europeiska hit. Men faktum är att majoriteten av låtarna håller väldigt hög klass och de flesta förtjänar internationell uppmärksamhet.
 

Björn Owen Johansson

Disrupt - The Bass Has Left The Building CD (Jahtari) 4 out of 5 stars
Bo Marley vs Disrupt D (Jahtari) 3.5 out of 5 stars
Solo Banton - Talk To Me 7″ (Maffi) 5 out of 5 stars

Chiptune är fortfarande en relativt okänd musikgenre och i viss mån ganska kontroversiell. Chiptune kan lite löst definieras som musik skapas med hjälp av eller inspirerad av ljudet från ljudchipen i gamla maskiner så som Commodore 64, Gameboy eller välsignade klassiska Atari-konsollen. Det är då lätt att utläsa från namnet på den modiga lilla tyska skivetiketten Jahtari vartifrån viss av deras inspiration har kommit. För mig förnimmer de Jazzbos knorrighet medan de enträget omdefinierar retroproduktionerna ett steg längre och tvingar Jazzbos digitala Ujama-sound in i 80-talets gryning istället för det lite senare 80-talet där den först hittade sin riktiga form. Det är beundransvärt just för att reggae inte har färdats den vägen innan Jahtari.

När jag recenserade Disrupts debut för ungefär ett halvår sedan så var jag lyrisk över dess sammanhållna ljudbild. Jag såg en sorts återuppståndelse i det underbara förhållningssättet till musiken och kanske det är just det förhållningssättet som är nyckeln. Uppföljaren är nämligen ännu en triumf och jag har svårt att se de framtida alstren falla bakom om just detta förhållningssätt behålls. Dub ska utmana, dissimilera och framför allt hitta musikens kärna och koppla den till en förstärkare. Dess kraft ska få murar att rämna och till och med hunden som pissar på Babylons brandvägg ska bli varse de krafter som är förbehållna dub. Disrupt har förstått detta.

Den dystopiska stadsbild uppbyggt av ett enormt ljudsystem som pryder omslaget till uppföljaren The Bass Has Left the Building demoleras av två sumobrottare. Den ene manifesterar bas, den andre en av de djupa frekvenserna som kännetecknar den bruna tonen. Jag vet inte riktigt vad man vill få sagt med denna fekala referens men omslaget är likväl slående. Det är en strid mellan basgångar. Mullrande och apokalyptiska. Även om ljudbilderna mellan de två albumen är lika så finner jag The Bass Has Left The Building aningen sobrare och mindre lekfull. Tycker mig även märka ett formspråk i Jahtaris ljudbild - vokalsamplingar. Något som kanske har växt fram den senaste tiden. Ett högst personligt uttryck.

Det enda som kan uppfattas aningen avslaget med Disrupts album är hur man bjuds på rytmer som har figurerat i andra Jahtari-sammanhang. Antingen online-släpp eller på singlar. De som är ivriga lyssnare av de livesessioner och mixtapes som erbjuds av skivetiketten kommer nog känna igen otaliga produktioner.

Den andra skivan brukar alltid vara den svåraste för den synas hårdast och antagligen är det pressen inför detta som gör så att så många misslyckas så fatalt. Det glädjer mig därför att Disrupt uppenbart inte hade tid att oroa sig utan istället bara levererar något riktigt bra innan han går vidare till nästa projekt.

Bo Marley vs. Disrupt är en helomvändning med sin klart mer lekfulla attityd. Jahtari-gänget har uppenbarligen skitkul när de umgås och det är härligt att höra det nästla sig in i musiken. Bo Marley är en grupp från danska Århus med sångaren Max nordtyska vokaler i fronten. Albumet erbjuder sex av Bo Marleys låtar och varje låt serveras först i form av en Amiga Tracker-version. Därefter följer den ofta ethereala vokallåten som sedan avrundas med en mastig dubversion av Disrupt. Jag förstår inte tyska och därmed är lyrikens innehåll till stor del obekant även efter att man bläddrat i det medföljande texthäftet. Jag förstår att »Fleisch« handlar om kött i olika former som nämns med en sorts upphetsning jag inte längre kan relatera till efter alla dessa år som vegetarian. »Fleish ist für alle da. Bratwurst, Blutwurst und Mortadella. Mmmm Fleisch!«. Det plastiga blåset ihop med rytmens vilda mix är en perfekt introduktion till hur esoteriskt roligt det är att få umgås med Jahtaris musik. Men en inledande tracker, ett huvudmål och en dub-efterrätt gör snart att den 18 spårs långa serveringen blir lite väl tung att ta till sig. Det ändras än mindre när kockarna vill smyga in en sista liten godbit i form av ett tema från datorspelklassikern Monkey Island. Hur nostalgiskt rolig den än må vara.

Jahtari är en ganska löst kollektiv med samarbeten över hela världen, bland annat skotska Mungos HiFi och danska Firehouse/Maffi. De senare har nu i ett samarbete med etiketten äntligen släppt två sjutumssinglar. Den senaste av de två är Solo Bantons helt underbara »Talk To Me«. Solo Banton är en helt klart en chattare värd att hålla ögonen på då han gör sig oerhört bra på rytmen. Flytet är militant och de traditionella hyllningarna av äldre chattningskollegor med exempel på deras catch-phrases är högst underhållande. Dock står den riktiga behållningen i produktionen som är klart bättre än det halvljumna första alstret som erbjöds. Det är ett 80-tals-doftande cyniskt digi-monster som man aldrig vill ska ta slut. Det är även det som är den främsta skillnaden mellan Jahtari och Maffi. De senare försöker uppnå den totala illusionen av att låta som bortglömda rytmer från studios som Taurus, Harmodio, Jammy’s under den senare delen av 80-talet istället för tidigare nämna chiptune eller så kallade laptop-reggae.

Kan tänka mig hur många gånger selectors världen kring kommer haul an’ pull up för att köra rytmen om och om igen. Är det rytmer av det här slaget vi kommer kunna förvänta oss från Maffi så har vi i lilla Danmark några som jag tveklöst tror kommer leda renässansen för 80-talets digitala dancehall. Jag väntar otåligt med mina Clarks på fötterna och min kangol döljandes den begynnande flinten. Legal!

Joakim Kalcidis

Artist: Jah Melodie
Titel: Thanks and Praises
Betyg: 3 out of 5 stars
Media: 7¨
Label: Bush and Shadow Records

Det var inte så länge sedan Jah Melodies Get Active recenserades med idel lovord här på Galore. Nu är det dags igen. Fast den här gången är lovorden lite färre.

Thanks and Praises är en modern rootslåt på en lika modern och tyvärr ganska slätstruken rytm. Den fantastiska tyngden som fanns i Get Active har gått på GI-diet och på A-sidan är det bara Jah Melodies fantastiskt mystiska röst som är behållningen. Likt en mängd forna legender har Jah Melodie ett manér i sin röst och sångstil som är genomgående medryckande. Trots att det låter tillgjort och ganska fjantigt går det inte att värja sig. Det är för bra helt enkelt. 

Men på en lättviktsrytm som den här, med ett klent basljud, väldigt malplacerade slagverk och ett mediokert melodicasolo mot slutet, gör sig inte Jah Melodie särskilt bra. Han må göra sitt bästa för att få ihop det, men om inte rytmbygget är stabilare håller det inte särskilt långt.

Betyget blir ändå godkänt, helt och hållet tack vare Jah Melodies talang och unika röst.

Björn Owen Johansson

Artist: Syster Sol
Titel: Dömd Att Bli Bedömd
Betyg 4 out of 5 stars
Media: CD
Label: SwingKids

Det är inte överraskande att Syster Sols solodebut är väldigt bra. Efter de tre singlarna Gillar din vibe, Fällan och När vi kommer vore allt annat varit en överraskning. 

Dömd Att Bli Bedömd känns som en naturlig fortsättning på Livelihoods två album. Tillräckligt annorlunda för att definitivt vara något nytt, men samtidigt ganska likt på vissa håll för att inte tappa bort den redan etablerade publiken. Det är dansant roots och snäll dancehall i en välavvägd blandning där Isabels röst hela tiden är det bärande. 

Förändringarna, om man nu envisas med att jämföra med Livelihood, ligger i första hand i tilltalet. Det är mer rappt, dansant och glatt samtidigt som texterna känns mer personliga och precisa. Mindre klichéer och mer känslor. Produktionen hålls ihop väl av ett rytmbaserat sound där Livelihoods variationsrikedom och komplexitet har skalats bort för att ge större plats åt texterna och Isabels sång. Det är mindre krångligheter och finesser. Renare och faktiskt betydligt bättre.

Björn Owen Johansson

Efter ett år av extremt få svenska skivsläpp, turnéer och precis lika lite medial uppmärksamhet som vanligt såg 2009 ut att bli en vändpunkt. Vid årsskiftet fanns det väldigt mycket att se fram emot. Governor Andy, Kultiration, Syster Sol och P-danjelsa ska släppa album inom kort, Million Stylez ger ut den svenskproducerade Everyday-rytmen och enligt ryktena är flera stora saker i görningen både här och var. Det såg förbannat bra ut.

Men så inträffade en olycka på andra sidan jorden och den svenska reggaescenen tappade andan. När Jr. Eric dog förlorade den svenska reggaescenen en av sina tydligaste profiler och det var inte längre lika lätt att se ljust på 2009.

Men 2009 kommer bli ett fantastiskt år. Trots att introt går i moll.

I det här numret av Galore har vi pratat med albumaktuella Syster Sol och lyssnat på hennes första soloalbum, vi har ätit indisk mat och diskuterat svensk media med Million Stylez och vi har försökt ta reda på vad fildelningen innebär för svensk reggae. Dessutom har vi lyssnat på Everyday-rytmen, en ny singel med Jah Melodie och tre datanostalgiska titlar från Jahtari och Maffi.

Efter en mopedolycka verkade det som om Erik skadades lindrigt, han tog sig hem självmant men föll kort därefter i koma och hamnade på sjukhus. Familjen hann ner och fanns vid hans sida till slutet.

Erik kom att bli en mycket välkänd underhållare i musikkretsar med artistnamnet Jr Eric efter genombrottet 2006 med låten Reggaeprofil. Alla som träffade Erik fick alltid ett härligt intryck av hans upptåg och sprudlande livsglädje. Med mikrofonen i handen var det få artister som kunde få en publik på så god stämning eller liva upp en reggaekonsert som han.

Erik var alltid en fantastiskt rolig och kärleksfull kamrat som alltid gick att lita på i vått och torrt så överallt han reste eller befann sig skapade han ständigt nya vänner med sin underbara personlighet. Närmast sörjande är modern Monica och brodern Patrik ”Partillo” Alexandersson. Erik Alexandersson blev 26 år gammal.

/Mr. Gillis

Capleton var här och journalisterna stod inte precis i kö för att förhöra honom. Inte så konstigt förstås eftersom ett TV-program fyllt av icke-artister kallat Idol genomgick sin spännande slutfas just då. Reggae Galore gjorde inte en utan två intervjuer med Capleton för att jämna ut det hela.

En annan som varit här på sistone är Dennis Bovell. Han förgyllde LionDub’s releaesefest i Gävle nyligen och Johan Röstlund intervjuade honom. Därtill kan vi, så här en dryg vecka innan Kalle Anka, bjuda på intervjuer med Joakim Kalcidis, MIR crew, Viktorious The Dreadbot, Meditative Sounds och några till samt recensioner av Ital Skurk, Iya Karna, LionDub, Joseph Beckford och en hel hög med singlar från Deadly Dragon Sound. Dessutom…

…Galore Awards!
Sverige har fått sitt första reggaepris. Medan Sveriges Radio, Grammisjuryn och svenska folket kastar statyer och plaketter på Per Gessle och Glasvegas hyllar vi dem som gjort det bästa inom reggae och dancehall under 2008. Läs mer HÄR! Och glöm inte bort att rösta innan lördagen den 17:e januari.

Nu tar vi det lite lugnt ett tag och återkommer i februari!