Reggae Galore

Copyright / foto: Kalle Assbring 

De senaste åren har bjudit på mycket intressanta utvecklingar inom internationella soundclashes, både vad gäller kulturella skiftningar och omvärderingar om vad som gör en clash underhållande. Det sista Worldclash i New York har lämnat ett vakuum som stadigt håller på att fyllas av både nya hungriga sounds, uppväxta i den nya eran, med cd-väskor och dubplates från internet och återkomsten av gamla giganter som King Addies, Bodyguard, King Jammys och Black Scorpio.

I Europa clashas det och beställs dubs som aldrig förr, länder som Italien, Frankrike, Tyskland och Holland har alla soundsystems av världskaliber med djupa dub boxes och skickliga mickmän, redo att utmana kollegorna på andra sidan Atlanten. Antigua, som alltid har varit ett land med vansinnigt mycket clash per capita, har i skrivande stund åtta clasher att avverka innan nyår  och i New York har en grupp kallad Hecklers drivit fram en slags nostalgisk återgång till öppna danser, Back to Basics, där sounds från hela världen bjudits in utan regler, bucklor och obligatorisk dub fi dub. 

Riddim Clash 2006 och 2007 tillhörde Rodigan redan innan han spelade sin första dub, det hade krävts en ordentlig fuckup för att han inte skulle återvända till England som vinnare, lite på grund av hans intensiva Europaturnerande och födelseort i Hannover, men mest  det faktum att han ser ut och beter sig som en farbror och åtnjuter lite immunitet från de allt för hårda dissarna. Därför andades nog många sounds i Europa ut när han tackade nej till ett tredje år, Rodigan insåg nog själv att hans vinst mot Black Scorpio förra året inte var helt rättvis, eller så tröttnade han bara på sina fans och deras enorma arsenal huligantutor. Hörseln är ju trots allt det viktigaste en åldrande soundboy har…

Istället valde man att ge den yngre generationen chansen och bjöd in hela sex sounds som alla representerade det fräschaste den Europeiska kontinenten hade att erbjuda, ett väldigt bra drag enligt de flesta jag pratar med inför den stundande clashen i Köln. Internetforumen fylls med profetior om vilket sound som ska vinna samt det ständiga smågnabbet clashpurister tenderar hemfalla åt, och till min förtjusning upptäcker jag att det hålls en “Pre-Clash Warm Up” med en line-up av tio olika småsounds timmarna innan clashen. Jag har tidigare besökt Köln i samband med både Summerjam och clasher, det är en mysig stad byggd i cirklar där ingen höjer på ögonbrynen om man öppnar en öl på spårvagnen och gatorna är fulla av småbarer, ölhallar och kebabhak. 

Reggaescenen är väldigt välmående, detta är trots allt staden som skapade Gentleman och dessutom hemvisten för Riddim magazines redaktionskontor, i jämförelse med Stockholms torftiga klimat är det Euro Disneyland.

Dagen innan clashen går jag till Petit Prince där Pow Pow har spelat utan svårigheter de senaste femton åren, ett underjordiskt ställe som påminner mig om den gamla stockholmsklubben Tropicana, väldigt laid back stämning trots en och annan Don Juan med dreads som  trakasserar kvinnorna på sätt som skulle få tiggare att rodna. Redan i dörren möter jag ett par bekanta svenskar, något som bådar gott då jag hört att det redan köpts 250 biljetter från endast Belgien. Det ganska nyinförda rökförbudet ignoreras av de modiga och från soundet hörs påminnelser om morgondagens stundande uppgörelse, jag har en ovanligt trevlig utekväll och det enda som riktigt får det att bli lite surt är när jag upptäcker att man måste köa för att komma ut, ett för mig helt nytt koncept, men mina tyska vänner tar det med rutin och räcker fram kortet där en svart tuschpenna har markerat hur mycket man har druckit för och betalar. Jag förundras över den legendariska tyska effektiviteten men undrar i mitt restaurangskadade sinne hur de gör med dricks…

Morgonen efter börjar outhärdligt tidigt, men med rejäl guldkant. Min värd informerar mig om att vi väntar celebert besök i form av LP´s selector Puma, en mycket rutinerad clashveteran och en stor aktör i den tyska clashscenen. Vi äter frukost tillsammans och spekulerar i vad som kan tänkas hända under kvällen, vilka sounds som har spenderat mest på dubplates och vilka som kommer ha svårt att imponera den ganska kräsna publiken.  Puma har engelska  X-ta-c 4×4 som tippad favorit, men han erkänner att de kommer få kämpa för eventuell vinst, utgången är till skillnad från tidigare år helt osäker, alla sounds förutom Soundquake är relativt okända så man vet aldrig vad som göms i deras cd-väska.

Under dagen berättar Puma om när han startade sitt sound 1992, om hur deras mickman Stereo Fish gått så hårt åt Rodigan i en clash att Stone Love vägrade spela med dem, om den något katastrofala African Clash 2006 då hela LP´s dublåda och alla deras resväskor låstes in på ett hotellrum på grund av oklara anledningar och advokater kopplades in för att de skulle kunna lämna landet. 

Han har emigrerat från New York till Berlin, hittat en ny fru och fått två tvillingar vars foto han stolt visar upp, men trots flytten är han fortfarande lika aktiv om inte mer, LP spelar med hjälp av den nya cd-standarden ibland på två olika platser i världen samma kväll, och Puma planerar  clasher mellan bland annat Tek-Nine från NY, och City Lock. Tyvärr missar jag uppvärmningsspelningen för dagen flyger förbi och snart är det  dags att åka till E-werk i Kölns industriområden där 2008 års Riddim Clash går av stapeln.

Eftersom jag åker med arrangörerna är jag framme långt innan det börjar, så efter jag har fått mitt backstagepass fördriver jag tiden med att stå och glo på roddarna, i mina ögon ser det mer ut som det ska hållas en rockkonsert än en clash, det skruvas upp ljusriggar, kravallstaket och trixas med ljudet. Jag tröttnar ungefär samtidigt som Puma och vi beger oss till affären, han för att köpa Snickers, jag för att köpa öl innan baren öppnar. På vägen tillbaka ser vi flera chartrade bussar fullpackade med belgiska och franska fans svänga in mot E-werk och när vi kommer fram har det bildats en klunga utanför. Jag springer på Trinity och önskar dem lycka till, Fabulous G lånar mig den svenska flagga jag lovat att vifta med för första gången i mitt liv och jag känner mig ovanligt patriotisk. Trots allt har jag sprungit på Trinitys danser sedan det sena nittiotalet då striden mellan dem och ärkerivalen Topaz på allvar sparkade igång den svenska clashscenen och dubplates var något nytt för de flesta.

Ungefär en timme innan clashen börjar sitter jag utanför i området för rökare och ser kvällens sista buss rulla in. Stämningen börjar bli frenetisk, det smälls smällare och blåses i horn och huligantutor utanför och jag undrar för mig själv om ett gäng fotbollsmarodörer kanske har åkt fel. E-werk blir snabbt fullt och Silly Walks värmer upp den blodtörstiga publiken med anthems. En liten kille misstar mig för en representant för Trinity sound och önskar mig ett helt ärligt lycka till och lovar att inte vara partisk. Efter en sista avstickare till rökrutan är det så dags, kvällens värd Bobby Konders från Massive B släpper fram en representant från varje sound för att dra lott om spelordningen. Trinity spelar sist, inte helt idealiskt för ett relativt oetablerat clashsound på den Europeiska marknaden.

Först ut i den första ronden, då inget sound slås ut, är franska Irie Crew. De startar med ett intro av Luciano, och spelar sin första custom som tredje låt. Mannen på michellen, Smoky, sätter ribban högt med sin typiska franska brytning och rudeboyattityd, efter några one-drop låtar drar man upp tempot rejält, största forwarden får de för Capletons Whaddis.

X-ta-c 4×4 från England börjar med Jah Cure, Richie Spice och en kombination med Taurus Riley och Jimmy Riley, fortsätter med customs, X-ta-C dont fear Soundquake med Johnny Clarke och Konshens, den artist som med facit i hand måste ha tjänat mest på Riddim clash. De kontrar Irie Crews Capleton med en dub  på samma rytm, spelar kvällens första Bounty, Bulletproof Skin, fortsätter med Shootout med Mykal Rose, Duppy know who fe frighten med Demarco och Life of a gangster med Mavado.

Copyright / foto: Kalle Assbring

Det mest rutinerade soundet, tyska Soundquake med Bimma på micken, öppnar sitt set med ett säkert kort, Beres Hammond och släpper sedan lös sin första custom, Alborosies Soundkilla, men deras ARP känns helt malplacerad och redan efter de spelar nästa dub, Busy Signal, hörs de första buropen. Soundquake återhämtar sig dock snabbt och spelar bland annat Real Mckoy med Mavado, Serani, No Games, Shaggys Church Heathen och Welcome to Soundclash med Damian Marley.

Holländska Herb-a-lize it har en annan strategi och spelar en custom Dawn Penn, No No No, Israel Vibration Rudeboy Shufflin, Bob & Marcia, Sizzlas Simplicity, ett Capletonmedley, Freddie McGregor Push comes to shove och slutligen Beres Putting up Resistance. Jag blir lite konfunderad och undrar hur reaktionen på så många foundation-låtar så tidigt i en clash blir, men det fungerar och responsen är väldigt bra, DJ Sultan, en lång flintskallig typ med glasögon, verkar vara inställd på att göra processen kort med det tyska soundet och säger att det inte bara är Mavado som ger forwards i en clash. Men han  verkar även medveten om att en stor del av publiken vill ha högre tempo och växlar snart över till mer nutida artister, Vybz Kartel, och, ironiskt nog, tre Mavado på raken innan han räcker över micken till Bobby Konders.

När Civalizee äntrar scenen är min första tanke att de är ett kollektiv från någon belgisk konstskola som gett sig in på clash, jag har personligen väldigt svårt för sounds som släpar upp hela  sitt crew på scenen, särskilt om de bara står och viftar med händerna. Mickmannen Buddha är barfota, ett väldigt kontroversiellt grepp som förföljer honom clashen igenom. Men min tveksamhet rinner av när de börjar spela, en custom Beres Hammond som första dub, sen Queen Ifrica,  de kontrar X-ta-c´s Konshens, spelar Serani´s Study People, ett Ninjaman-medley, kvällens första Beenie Man och Erupt (tror jag). Efter sin sista dub får de stor respons, det märks att det är mycket belgare i publiken.

Så är det dags för Trinity, och jag överger min plats uppe på VIP balkongen för att representera mitt land, med ungefär fem andra svenskar, utan tvekan är vi en minoritet. De börjar med två customs på raken, ett intro med Mitch och 96 degrees med Third World. Fabulous G passar på att förekomma alla andra och introducerar Trinity´s Alton Ellis I´m still in love för att hedra den nyss bortgångne legenden, attackerar X-ta-c 4×4 med Mykal Rose Sensimilla, Tony Tuff´s Come fe Mash it  och Barrington Levys Prison oval rock. En kombination med YT och Million Styles passerar relativt obemärkt, och den senare delen av Trinitys första rond lyckas inte övertyga den skeptiska publiken om det svenska soundets storhet.

Irie crew´s andra rond börjar med att Smokey kallar Trinity go-go dansare, dissar Buddha´s skolöshet, spelar en custom med Mitch på Stand by me-melodin, kvällens tredje (!) Konshens custom. Resten av ronden fylls ut av bland annat ett par dubs på Street Sweeper rytmen, Fade away med Buccaneer, och slutligen Capleton. Väldigt lik deras första rond, det verkar vara ett vinnande koncept Irie Crew kör på.

X-ta-c 4×4 sjabblar bort sin andra rond rejält, de verkar spela dubs på måfå, börjar med Wailing Souls och Johnny Osbournes Murderer. Någon gång gör de samma misstag som Lionhead gjorde och spelar 18 and over med Cocoa Tea och säger åt Trinity att åka hem. De försöker desperat hålla sig kvar i striden med en custom Screwdriver Ganja Killer riktad mot Herbalize it, men mickmannen lyckas inte riktigt få kontakt med publiken och skriker “Riddim clash!” och “Germany!” tills buropen börjar hagla. Inte ens en custom från jungle-legenden General Levy, Incredible, kan rädda dem, och i slutet av den här ronden är det klart att de mycket väl kan bli eliminerade.

Soundquakes andra rond startar med två TOK, en Baby Cham och en Capleton, sedan avklaras snabbt klassiker som Buju´s Top a de top , Limb by Limb med Cutty Ranks och det obligatoriska Sleng Teng-segmentet. Några halvbra Bounty killer dubs ger ljumna forwards. Bimma har även han svårt att få den något uppretade publiken på sin sida, och Shabbas Shine & Criss ekar ihåligt när de lämnar plats åt det holländska soundet.

När Herb-a-lize it spelar Konshens Winner för fjärde gången den här kvällen börjar det kännas tjatigt med all customs, men de fortsätter med några Queen Ifrica dubplates, en av dem riktad mot Civalizee´s selecter Sista Flex, och det märks att efter två ganska tråkiga sounds fungerar Dj Sultans variation mellan gamla hits och customs bra.

Belgarna håller även de tempot uppe, spelar bland annat en custom som typ frågar hur Trinity ska ha en chans när de inte klarade av Guiding Star i Spanien.  De håller helt klart hög standard på sina dubs, rykten efter clashen säger att ofantliga summor satsades inför den här clashen och att Civalizee spenderat mest av alla sounds. Otaliga Bounty Killer och Mavado dubs, Junior Gongs The Mission , en custom Ward 21 och det står klart att de har en god chans att ta hem bucklan.

Trinity spelar tre customs med Lukie D, taktiken verkar vara att ge sig på Soundquake som trots många år i branschen inte lyckats övertyga någon ikväll. Tyvärr verkar det som att Trinity går för långt bak i sin dub box, publiken är bortskämd med de senaste hitsen och klassiker som Wayne Wonders Saddest day och Junior Cat´s Dead yuh a go dead verkar inte imponera.  De avslutar med att juggla på Punnany-rytmen men får inte mycket kontakt, kanske på grund av att det hektiska tempot och det överväldigande motståndet vill det sig inte bättre än att X-Ta-C 4×4 och Trinity röstas ut i slutet av andra ronden.

Vid det här laget känner jag att en strategisk reträtt till VIP-balkongens bar är i sin ordning, därför kan denna rapport verka något sporadisk härefter. Jag viker ner min svenska flagga ungefär som de gör i amerikanska krigsfilmer, stoppar ner den i fickan och börjar sakta men säkert fylla nederlagets bittra tomhet med Kölsch. 

Tredje ronden fortsätter ungefär likadant och trots att Soundquake överlevde första utröstningen är det klart att de inte når finalen. Irie crew spelar bland annat massa dubs på Cuss Cuss-rytmen, en custom Johnny Osbourne och Kartel´s nya Mavado-diss Wha dat fah, också den en custom. Tyskarna kämpar vidare med dubs på Tremor-rytmen, en custom Bunji Garlin på Wipeout-rytmen, men tappar sedan tempot ordentligt, och spelar flera europeiska artister, b.la Ziggi och Cornador. Några busfrön i publiken, möjligtvis samma gäng som har med sig en skylt som lyder “Fuck Soundquake”, kastar saker efter Bimma som ärligt talat ser rätt malplacerad ut som mickman, småfet och fryntlig som han är. 

Herb-a-Lize it håller samma vansinniga kvalitet och tempo som i de tidigare ronderna, bland annat Kinky Reggae-rytmen, Richi Spice´s Plane land på Rock Away-rytmen och Patra, en inte alltför vanlig artist i soundclash-sammanhang. De spikar igen kistan för Soundquake med en custom Bunji Garlin innan de lämnar plats åt sina belgiska motståndare.

Civalizee kör ett riktigt Rodigan-move och spelar orginalet till Mavado´s On the Rock med Luciano (ungefär som den engelske gentlemannen gjorde med Ini Kamoze´s World a Reggae och Welcome to Jamrock för några år sedan), den obligatoriska Sleng Teng jugglingen och avslutar med att Buddha står och skuggboxas till Eye of the Tiger-rytmen.

Som väntat åker Soundquake ut och sista ronden känns relativt öppen, Irie crew spelar Luciano och Sizzla på Lecturer-rytmen, några Bounty Killers, Papa San och två customs på Cordyroy-rytmen. Herb-a-lize it drar stora forwards när de öppnar med Marlon Asher´s Ganja farmer, men resten av deras rond är relativt tråkig och  mest en transportsträcka. Civalizee lugnar ned sig inför den stundande dub-fi-dub:en och deras dubs på Alpha Blondy´s Jerusalem-rytm med Capleton, Sizzla och Shabba träffar helt rätt. Belgarna har sparat de rätta låtarna till sist och dominerar helt clashens avslutande skede.

Copyright / foto: Kalle Assbring

Det blir Belgien vs Holland i finalen, en väldigt jämn affär, och Herb-a-lize it spelar tunga kombinationer, Alton Ellis med Frankie Paul, Gregory Isaacs med U-roy och Bunny Wailer med Marcia Griffiths. Civalizee är inte sämre de med dubs som Bob Andy med Marcia Griffiths och John Holt med Josey Wales. Civalizee tar dock flest poäng,men det är inte helt klart vem som tar hem det förrän Civalizee spelar kvällens tyngsta dubplate, Ken Parkers True true true och hela E-werk exploderar i en gemensam forward som signalerar att vinsten går till Belgien. I glädjeyran som följer passar jag på att smyga över scenen för att ta ett par ord med Fabulous G som är karaktäristiskt gladlynt trots förlust. De flesta verkar eniga om att alla deltagande sounds tjänat på att vara med och visat upp sig i det som utan tvekan var Europas motsvarighet till World Clash.

Med ringande öron och smaken av tysk öl i munnen, kämpar jag mig nästa morgon mot Düsseldorff-Weeze flygplats där jag återigen springer på Trinity. På hemvägen avhandlar vi ämnen som hur många gånger de fått ändra sin spellista bara under den första ronden, vad man kan göra för att bygga den svenska soundclash-scenen och Fabulous G´s framtida dubplate-planer. 

När jag lite mindre än en vecka senare går till Trinity´s dans på Bysis på Hornsgatan och ser Dj Flash spela de dubs som inte hunnits med på clashen utan att publiken reagerar nämnvärt bestämmer jag mig: nästa gång Sverige representerar i en större clash ska jag fantamej också arrangera bussresor dit och dela ut huligantutor…

Emilio
 

För fler foton gå till Riddim Clash 2008 Fotoreportage