Notting Hill Carnival 2008

När jag ska försöka formulera mina tankar till en reportagetext om årets Notting Hill Carnival inser jag rätt snart att det är en omöjlighet för mig. Hur ska jag kunna sätta allt jag känner på pränt ? Alla lukter, all mat, alla människor, all trängsel, alla stämningar och framförallt ljud, ljud, ljud som under två dagar fullständigt golvar mig år efter år? För vilket år i ordningen har jag glömt, jag har slutat räkna.

De stunder som är lättast att få ned och beskriva, och som jag under åren lärt mig att uppskatta mer och mer, är kanske mornarna. Timmarna innan allt går igång. Timmarna innan allt blir till det underbara kaos som karnivalen är. Då Notting Hills gator ligger tomma och stilla. Allt är rent och tyst och det vilar ett lugn som är underbart att ta in. Att gå längs Golborne Road och se hur det imponerade maskineriet sakta börjar rulla igång ännu en gång fyller mig med svallande känslor. Att se den stolthet, den kraft och den vilja som finns här.

De som ska laga och sälja mat förbereder lugnt och metodiskt allt som ska på plats inför dagen. Svarta sopsäckar fyllda med jerkmarinerad kyckling lastas ur minibussar, plastlådor med coleslaw staplas på varandra, majskolvar skalas och läggs i vatten. Röken från otaliga grillarna börjar lägger sig som en dimma över kvarteren. Det hackas, sköljs och smaksätts.

Red Stripeburkarna börjar bli kalla i de isfyllda tunnorna. Plastdunkar med Carnivalens bästa Rum Punch ställs fram. Tre pund för en pappmugg. Priset har gått upp. Jag vet att jag inte kommer att prova Guinesspunchen i år.

Sound systemen börjar bli klara, det staplas, riggas och dras kablar och jag imponeras varje gång hur de får det att fungera. Och vilket tema kommer Gaz´s Rockin´ Blues Sound System ha i år?

Någon testar ljudet, och det där basljudet som bara finns här på Carnivalen träffar mig som en knytnäve i magen. Blir Silverlinks The Message Is Love årets festivalrökare och är det verkligen Enigma han har samplat?

Kommer den gamle gentlemannen som vänder vinyl sjuor på puben Westbourne Park Road vara där? Han saknades förra året och ingen visste var han var.

Poliser och sjukvårdspersonal förbereder sina posteringar. Skavsårsplåster, märkliga engelska mediciner och diverse hjälpmedel travas och sorteras. De är mer än förberedda på den kommande anstormningen.

De gamla veteranerna börjar inta sina platser efter karnevalsrutten, Trinidad & Tobagos postering vid slutet av Westbourne Park Road är snart fullbelagt. Flaggor, stolar, termosar allt i en underbar röra. Och när hela kullen ställer sig upp och unisont gapar med i The House is on Fire, oavsett ålder, oavsett ursprung så vet jag varför jag är här år efter år. Det är magiskt.

Sakta men säkert fylls gatorna med folk. Inte så många än. Fortfarande ganska lugnt.

Och så PANG. Plötsligt är man mitt i stormens öga. Allt är ljud, lukter, kroppar, trängsel, matos och kaos. Jag blir lika förundrad varje år. Och allt faller på plats. Det är Notting Hill Carnival!

Text & Foto: Peter Johansson

Klicka på bilderna för att se hela bilden!