Reggae Galore

Foto: Johan Svensson

Under Uppsala Reggaefestival inträffade en intressant ordväxling mellan gruppen Morgan Heritage och artisten Beenie Man.

Det började på Morgan Heritages konsert med ett långt mellansnack om skillnaden mellan reggae och dancehall. Den amerikanska reggaefamiljen Morgan tyckte att det var viktigt att man skiljer på dancehall och reggae, precis som man i USA skiljer på hiphop och r&b. Samtidigt poängterade de att reggae inte var “murder music” och rabblade en hel radda foundation-artister som minsann inte sjöng om att mörda folk. När de kom till Peter Tosh blev det dock svårare, Peter Morgan verkade plötsligt ha kommit på att Peter Tosh knappast var pacifist. Han stakade sig och hasplade snabbt ur sig “never mind Peter Tosh”…    

Beenie Man å sin sida var sur på polisen, som hade gripit Sean Paul efter fredagkvällens spelning. Den gamle tjejtjusaren Beenie Man var så sur att han förvandlade sin konsert till ett massmöte där han uppmanade publiken att skrika: “bunn Babylon”, “bunn George Bush” och den smått otidsenliga “bunn Tony Blair”. Han pikade även Morgan Heritage genom att säga att “reggaeartister sjunger om orättvisor – vi dancehallartister kämpar mot dem!”

Jag intervjuade både Beenie Man och Morgan Heritage efter konserten. Länk till den intervjun finns Här 

När jag var klar med intervjun var jag inte riktigt nöjd med de svar jag fick. Varför hade Beenie Man och Morgan Heritage börjat pika varandra, om de faktiskt tyckte likadant? För att reda ut det hela ringde jag upp Norman Stolzoff, amerikansk antropolog och författare till Wake the town and tell the people, den första doktorsavhandlingen om soundsystemkulturen.

- Den interna kritiken av dancehall av cultcha-artister har pågått i årtionden. Vi har tillexempel haft den stora slackness och cultcha debatten, som den jamaicanska professorn Carolyn Cooper har skrivit mycket om. Jag antar att det som hände på festivalen är en 2008-version av den debatten. Det finns cultcha-elementet som står för rootsreggaens rättfärdighet, och så finns det slackness eller vapen- och gangstertexter och “murder music” eller vad man kallar det.

- Det lustiga är att de här två fraktionerna är som två grönsaker som flyter runt i en stuvning som skäller på varandra. De befinner sig på samma ställe.

- Beenie Man poängterade en sak, och det är också någonting som jag skriver i min avhandling: Att dancehall är kulturen – och att dancehall inte bara är den musikstil som har spelats de senaste tjugo åren. Och reggae kommer ur dancehallens rum – reggae kommer från soundsystems. Därför är de sammankopplade.

- Det finns artister, som Morgan Heritage, som inte har några slackness-sånger i sin katalog. Men med de flesta artisterna, som Beenie Man och Sizzla, så beror det på vilken sång de sjunger. Ibland är de cultcha-artister, ibland är de dancehall-artister.

- Men det finns helt klart folk som är obekväma med förhållandet mellan musik och dåligt uppförande från artister – och dåligt uppförande i samhället i stort. Och någon försöker göra den kausala kopplingen.

Foto: Johan Svensson

Morgan Heritage är ursprungligen amerikaner. De distanserade sig från “murder music”. I detta sammanhang kan jag inte se att “murder music” skulle betyda någonting annat än homofob musik. Kampanjen mot homofob musik hette just “The Stop murder music campaign.”   

- Om jag har förstått saken rätt, så är våldsamma texter ett huvudtema i dancehall just nu. Mavado är kanske portalfiguren. Så kanske är det återkomsten av “gun lyrics” som de protesterar emot.

- Men den homofoba musiken faller inom samma kategori. Det vore spännande att få reda på exakt vad Morgan Heritage menar, men de vill ju helt klart slå fast att rootsreggaens paradigm inte handlar om att göra vissa grupper till en måltavla. Men om man funderar över det påståendet, så finns det ju mycket gammaltestamentlig retorik i rootsreggae. Och den är ju inte så försonlig.

Kan det vara så att den ursprungligen amerikanska gruppen Morgan Heritage distanserar sig från “murder music” för att deras fans i Europa och USA är emot homofobi.

- Helt klart, och alla negativa konnotationer som handlar om att man är våldsam och negativ generellt.

Men skulle det kunna vara så att det här är ett skådespel för publiken, mer än en intern jamaicansk kulturell kritik. Att detta skulle kunna vara någonting annat än den gamla slackness mot cultcha-debatten? 

- Jo, men det är inte oförenligt med Morgan Heritage – med vilka de är. Internt så är det en sorts differentiering. Och i Europa och USA är det samma differentiering – men det fungerar på olika sätt. Jag tror i grunden att det är samma gest. De säger: “Vi är de goda, stöd oss! Det är vi som är fundamentet i kulturen”, och så vidare.

Så du håller inte med om det påståendet.

- Jag tycker att Morgan Heritage har rätt att säga så, men deras sätt att upprätthålla en distans mellan reggae och dancehall – den är inte helt på pricken. Jag menar stilmässigt, så har de ju många influenser från dancehallgenren.

Tror du att globaliseringen av reggae kommer att påverka slackness & cultcha debatten? 

- Absolut, det har den redan gjort. All aktivism – särskilt den som är inriktad på sexuellt likaberättigande – har haft en påverkan. Men jag tror inte att vi kommer att se en lösning av den här konflikten inom överskådlig framtid.

- Jag tror att det här är en del av Jamaicas interna dynamik. Och den påverkas väldigt lite av yttre krafter. Dynamiken finns inom Jamaica, och så reagerar den med yttervärlden först när den lämnar ön.

- Jag menar, vi har haft den här debatten sedan Shabba hamnade i blåsväder under tidigt 90-tal. Det är femton år eller mer då det skulle kunna ha hänt någonting.

Tror du att aktivisterna kommer att kunna påverka homofobin på Jamaica?

- De gör det de gör. “Mänskliga rättigheter” är ett välkänt paradigm, och detta är en internationell diskurs som lutar sig mot specifika konventioner. Och de hoppas att kunna använda opinionen i utlandet som en hävstång, och att detta ska påverka den jamaicanska opinionen.

- Jag har blivit intervjuad av de här brittiska gay-aktivisterna flera gånger och de försöker alltid hitta roten till problemet. Men saken är den att i princip alla jamaicaner är homofober. Och om de inte känner sig homofoba, så är det inget de berättar för dig. Folk kanske är toleranta, och vissa är homosexuella, men de är det i smyg. Det är inte bara dancehallkillarna, homofobin finns överallt från överklassen och ända ned i gettot.  

Norman Stolzoff tar upp historien om när Bounty Killer tackade nej till att spela på Superbowl, som ett exempel på Jamaicanernas interna logik.

- Bounty hade gästat No Doubt på låten “Hey Baby”. Det var en topplisteetta på den amerikanska marknaden. No Doubt blev inbjudna att spela i halvlek vid Superbowl, vilket innebär exponering för åtskilliga miljoner människor. Och No Doubt ville att Bounty Killer också skulle uppträda…

- Men när jamaicanerna såg att bandets trummis sprang omkring naken i videon, kastade detta en skugga på Bounty Killer. Det började gå rykten om att Bounty Killer var homosexuell.

Jag har hört om den låten, men inte sett videon. Vad hände vid Superbowl?  

- Han åkte inte dit! Han vägrade dela scen med No Doubt. Och det var allt jag behövde se. Han valde sin kultur och vad hans landsmän tyckte om honom framför möjligheten att exponeras för en miljard potentiella fans över hela jorden. Och där har du skillnaden mellan Bounty Killer och en artist som Shaggy eller Sean Paul. Det finns inte en chans i världen att de skulle missa möjligheten att spela på Superbowl.

Norman Stolzoff tror att det beror på artisternas klassbakgrund. Shaggy växte upp i USA, Sean Paul är medelklass och Morgan Heritage har startats av pappa Denroy Morgan. 

- De ovan nämnda artisterna skapade sig inte en karriär i dancehallen, som majoriteten av de jamaicanska artisterna gör. Med en alternativ karriärväg så kan man komma fram (som Morgan Heritage) och vara obefläckad av dancehallens tvetydighet. De kan säga att de är cultcha-artister. Men om artisterna som jag hängde med utanför The Dub Store skulle ha envisats med att säga att de var cultcha-artister, då kunde de snabbt bli svältande cultcha-artister om producenterna efterfrågade någonting annat.

- Artisterna gör vad de måste för att nå framgång. Man dansar runt linjen, som Sizzla eller Beenie Man gör.

- Bounty Killer, han är sin tids Ninja Man. Han kan inte lämna Jamaica. Beenie Man är sin tids Shabba, han når ut med sin musik.

Vi pratar om huruvida rootsreggaen håller på att bli accepterad på Jamaica, och Norman Stolzoff håller med Beenie Man om att det inte är fallet (se intervjun). Jag nämner det faktum att den jamaicanska regeringen har instiftat februari som officiell reggaemånad, eftersom både Bob Marley och Dennis Brown föddes i februari.

- Om du hade frågat om huruvida medelklassen och den jamaicanska regeringen backar upp döda reggaeartister, eller de artister som är över 60 år gamla, så skulle jag också svara ja. Men Jamaica som land har aldrig riktigt stött reggae.

- Man kan dra en parallell till jamaicanernas framgångar i friidrott vid OS nyligen. Jamaicanska musikers framgångar är minst lika mirakulösa som framgångarna i friidrott. Under fyrtio år har de jamaicanska musikerna i princip inte fått något stöd från politikerna.

Norman Stolzoff säger att han brukar titta på institutioner för att få en uppfattning om politikernas acceptans för musiken.

- Finns det ett museum som skildrar jamaicansk musik – nej! Och det var först för fyra år sedan som universitetet fick sitt “Reggae Studies Program”. Professorn Carolyn Cooper har berättat för mig att hon fick ta emot mycket kritik från kollegor som ifrågasatte om det var ett legitimt område att studera.

- Jag blev själv intervjuad flera gånger på jamaicansk radio. En gång var det en intervjuare som sade:

- Skriver du en avhandling om dancehall? Jag svarade ja, och då sade han: “Jag skulle gärna åka till ditt land och skriva en avhandling om kvinnors stjärtar.” Han jämställde min studie med att flukta på tjejers häckar, och det skulle jag säga är medelklassjamaicaners typiska inställning.

Vi kommer tillbaka till diskussionen om Bounty Killers beslut att hoppa av Superbowl.

- För mig ligger det någonting tragiskt och ironiskt i att det finns den här stora efterfrågan på jamaicansk musik, och att de inte förstår hur mycket deras inbördes konflikter förstör för dem själva. Men då tänker jag på Bounty Killer som gjorde ett mycket aktivt val mellan de vägar som fanns framför honom.

Det är intressant eftersom i mina ögon skulle Bounty Killer förmodligen inte ha den status han har, om han hade åkt till Superbowl. Personligen så tycker jag att det är världens larvigaste grej, att tjafsa om en naken man i en video. Men i en kontext av Jamaicas koloniala historia, så är det meningsfullt på ett djupare plan. Och jag tror att det är en känsla som folk i väst kan relatera till. 

- Jag tror att vi ser stora stjärnor som mediemanipulationer. En sorts produkter som är resultatet av kommodifiering och storskalig marknadsföring. Om du är kritisk till de stora marknaderna och den situation som råder – då är det inte konstigt att de rebelliska undergroundartisterna appellerar till dig, medan de stora, internationella stjärnorna verkar mindre autentiska.

- Jag tänker däremot så här: Om Bounty Killer inte ville ha internationell exponering, varför spelade han då in med No Doubt? Om han verkligen ville vara rebell – då skulle han inte ha gjort det. Hela poängen med att göra den låten var ju att sälja ut. Varför skulle han annars göra det?

- Det intressanta är att alla jamaicanska artister jag har träffat vill sälja ut – det är deras mål. Men de vet inte hur man gör – eller också tillåter de inte sig själva att göra det.

- Jag tycker att Bounty Killer borde ha tillåtit sig själv att dela scen med No Doubt. Det skulle inte ha förändrat honom alls. Det skulle ha givit honom möjlighet att bli en enorm succé internationellt.

- För mig är det en paradox att människor i USA eller Sverige vill att de jamaicanska artisterna ska förbli lokala stjärnor. Om de inte var internationella skulle vi inte ens känna till dem.

Norman Stolzoff tar upp Bob Marleys internationella genombrott som ett exempel på detta paradox.

- Jag brukar inte stämma in i kören som fördömmer artister som säljer ut. Musik är alltid en dialog, och influenserna kommer från alla håll. Har du sett dokumentären om inspelningen av “Catch a Fire”? Där intervjuar de med studiomusikerna som lade på de extra spåren som gjorde det möjligt att marknadsföra skivan till en internationell publik.

- I filmen säger Chris Blackwell: I dag skulle jag inte ha gjort de här tilläggen till musiken, men utan dem och utan marknadsföringen av Bob Marley som en rockstjärna, så skulle han inte ha blivit det fenomen han är idag.

- Och personligen tycker jag att tilläggen på Catch a Fire gjordes på ett snyggt sätt. Jag har bara problem med folk som säljer ut – och gör dålig musik. Så länge det låter bra, så är det ok med mig.

Text: Anton Hultberg Hansen