Reggae Galore

När Svenska Akademien har tagit ut ett års ledighet och gett sig själva chans till sofflocket jobbar vissa envist vidare med andra projekt. Stures Dansorkester, vars besättning till stora delar utgörs av medlemmar i Svenska Akademien är ute och spelar och förbereder just i denna stund bandets andra album, uppföljaren till Långsamt Gift I Bestens Buk som kom 2006. Den här dagen i början av juni ska de spela på Pustervik i Göteborg och i sällskap av den stekande eftermiddagssolen sitter Sture, Simon Vikokel och jag själv på uteserveringen och betar av samtalsämnen såsom E4:an, turnéliv, den nya skivan, den förra skivan, vedklyvning och replokaler.

Simon och Sture har varit musikaliska vapendragare sedan mycket länge och nu har de precis dragit upp riktlinjerna för den kommande skivinspelningen. Simon har fått order om att vara lite hårdare mot Sture och pressa honom att bli en aning bättre hela tiden.

- Vi är inte så hårda egentligen, säger Simon. Men vi känner varandras gränser väldigt väl och vet när det är lönt att jobba lite hårdare och när det inte är någon idé.

Sture förklarar vad det är som gör att just han och Simon fungerar så bra när de arbetar ihop och hur de kompletterar varandra.

- Som jag upplever det är det många svenska reggaeartister som har problem med att skriva. Men jag har inte alls det problemet, jag skriver hela tiden. Det blir minst en låt i månaden, så jag skulle ju kunna ge ut en skiva per år. Däremot så spelar jag inte in någonting själv och jag är egentligen inte så driven att göra det heller. Men det är där Simon kommer in och ser till så att det blir något gjort.

Att vara med i ett av Sveriges mest framgångsrika och hårdast arbetande band borde rimligtvis vara ett heltidsjobb. Detta till trots har både Sture, GeneralKnas och nu senast Johan “Räven” Kammargården samtidigt pysslat ihop egna skivor vid sidan av sina platser i Akademien. Sture beskriver hur det för hans del handlade om att vilja göra något utanför de ramar som finns i Svenska Akademien.

- Akademiens låtar har ju alltid byggt på rytmer. Oftast är det Simon som har gjort en rytm, och sedan skriver jag en refräng och en första vers. Sedan kommer Ivan [GeneralKnas] och lägger en andra vers, och medan han gör det så skriver jag den tredje versen. Det är så det har fungerat, och även om det har utvecklats efter hand så är det fortfarande väldigt rytm-baserade låtar.

- Den första skivan med dansorkestern kom sig av att jag nog ville göra något lite smörigare. Dessutom hade Simon visat mig litegrann hur man spelar gitarr, och då föll det sig naturligt att när jag hade lärt mig ett par ackord så gjorde jag en låt med dom. Att det kommer en skiva till framöver beror nog mest på att det är ett väldigt kul sätt att gå till väga. Jag är inte så pjåskig med hur det blir, utan jag har mina ackord, min text och min sångmelodi och sedan träffas vi och arrangerar det tillsammans. Jag är inte som de där gamla soul-legenderna som håller på och petar i detaljerna. Jag är alldeles för rastlös för det. Det är ett shysst sätt att jobba på, helt enkelt.

På Långsamt Gift I Bestens Buk är ramverket snickrat i traditionell roots-reggae med svenska finurliga texter och med några försvenskade covers. Simon menar att lyssnaren helt klart kommer känna igen sig på den nya plattan, medan Sture framhåller en viss förändring.

- Det är fortfarande roots-reggae, men det finns också inslag av lite soul och afro-tendenser. Sedan tycker jag att jag är bättre på att sjunga nu än vad jag var när vi spelade in första plattan. Jag har lärt mig väldigt mycket genom dansorkestern just vad gäller att gå från att rappa till att faktiskt sjunga. Om jag lyssnar på Långsamt Gift I Bestens Buk nu så undrar jag nästan vad fan det är jag håller på med alltså. Kan man inte vänta tills man har lärt sig något ordentligt innan man rusar iväg och ska göra det, tänkar jag. Samtidigt är det bra att hela tiden ta sig vatten över huvudet.

- När första skivan spelades in så fanns ju egentligen inte dansorkestern heller, tillägger Simon. När inspelningarna började fanns det ingen keyboardist till exempel. Nu är upplägget lite annorlunda, och vi är ett band på ett annat sätt.

Texterna på Dansorkesterns första skiva var i jämförelse med Svenska Akademiens skivor väldigt personliga. De handlade mer om kärlek och smärta än uppror och revolt. På den kommande skivan kan lyssnaren vänta sig mer av den varan, säger Sture.

- När det gäller texterna så kommer de nog att uppfattas som mer personliga. Första skivan var ju mer personlig än akademiens skivor, men på den nya skivan är det ännu personligare. Inte på så vis att det blir ångest-geggigt, men det ligger ännu närmare mig som person. Det hänger ihop med att jag har haft ett slags musikalisk kris de senaste åren. Det finns mycket reflektioner där helt enkelt.

- Jag och Simon har alltid umgåtts och gjort musik ihop, men för fyra, fem år sedan hamnade det plötsligt på en hel annan nivå. Vi sa upp oss från våra jobb allihop och bestämde oss för att “nu kör vi!” Det känns som att det tog några år att hitta sig själv i det där och kunna bli bekväm i det. Det har varit jobbigt. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin drömt om att leva som musiker. Det är ju ganska udda med tanke på att somliga jobbar väldigt hårt för att uppnå det. Och väldigt många gör det förgäves.

Den första halvan av Svenska Akademiens sabbatsår har förflutit och Stures tankar kring framtiden, både för Dansorkestern och Akademien får avsluta vår pratstund där på uteserveringen.

- Jag hoppas på att släppa plattan och få göra en höstturné innan akademiens sabbatsår är över. Men jag har ägnat stor tankekraft under detta året till att fundera över hur det musikaliska livet ska se ut framöver. För första gången på väldigt länge bor flera av oss ganska nära varandra, och det ska bli väldigt intressant att se vad det kan leda till.

- Vi har kämpat så länge och verkligen bitit ihop. Vi har bott utspritt men ändå lyckats, vi har spelat enormt mycket, ofta under ganska fattiga förhållanden, men vi har visat att det går. Fast det där har nog börjat komma ikapp oss nu och jag känner personligen att jag inte orkar sätta något releasedatum och köra igång igen. Det måste få gå till på något annat sätt den här gången. Så det ska bli väldigt spännande att se vad som händer.

Text & foto: Björn “Color Blind” Johansson