Reggae Galore

Att recensera saker är ett gissel. Att överhuvud taget tycka något och behöva säga det är en plåga. Visst är det trevligt att folk vill veta vad man tycker, men samtidigt kan det vara besvärligt att stå till svars när man väl har tyckt något. Jag har recenserat och skrivit om reggae i tidningar och på nätet i några års tid och jag har kommit till insikt om en ganska unken stämning, förpackad i “all välvilja”, som råder på sina håll i reggaesverige.

Missförstå mig inte nu, det handlar inte om att jag har några bekymmer med att stå för vad jag tycker. Efter åtskilliga spaltmeter av tyckande och tänkande har jag fattat galoppen, man kommer inte undan med något halvvägs genomtänkt, man måste veta vad man menar och stå för det. Problemet ligger i att en stor del av den svenska reggaescenen inte vill veta vad man tycker - förutsatt att man tycker något negativt om musiken i fråga. Det har hänt allt för många gånger att respekterade och fenomentalt duktiga musiker och producenter har kontaktat mig för att fråga vad fan jag menar med det där, självfallet inlindat i vackrare ordalag. I regel har de tagit fasta på det negativa i det jag har skrivit, även om det innehåller både ris och ros och när de bjuds ett tillfälle så konfronterar de mig.

Så långt är situationen inte särskilt obekväm. Har jag skrivit att produktionen är kass eller att gitarrspelet påminner om shottis så kan jag stå för det även om producenten eller gitarristen i fråga står framför mig. Och skulle jag ha ändrat min åsikt sedan jag skrev det där om shottis så har jag inga bekymmer med att stå för det heller. Nej, det obekväma är när följdfrågan infinner sig:

“Borde vi inte pusha varandra istället för att kritisera?”
“Tjänar reggae-scenen verkligen på att få kritik?”
“Borde du inte framhålla det positiva istället…?”

En gång, jag tror det var under 2006 damp det ned en promoskiva på hallmattan. Tanken var att jag skulle recensera den på Skawars och jag lyssnade igenom den några gånger. Det var antagligen den sämsta reggaeskiva jag har hört och instinktivt tänkte jag att “det här kommer jag aldrig kunna skriva om”. Jag struntade i det för att slippa stöta mig med musiker och producent men nu inser jag att jag har en mängd oskyldiga skivköpares onödiga utgifter på mitt samvete.

- Nej! Vi ska inte pusha för en massa skit, vi ska pusha det som är bra och peka finger åt det dåliga.

-Ja, reggaescenen måste tåla kritik. Bara för att det går i baktakt betyder det inte att det är bra.

-Är reggaescenen i Sverige verkligen så bräcklig att den inte tål kritik? I så fall förtjänar den inte den uppmärksamhet som den strävar efter.

Kom ihåg att en klapp på axeln likaväl kan vara en kniv i ryggen!

Text: Björn “Color Blind” Johansson