Reggae Galore

Uppsala Reggaefestival bjuder år efter år på ett fantastiskt utbud av artister men trots alla jamaicanska stjärnor så är det tysken Tillmann Otto som drar störst publik. Sverige älskar Gentleman.

- Reggae har alltid funnits där. Det spelades mycket reggae hemma. Jag kände tidigt energin i musiken och sen har det utvecklats, vuxit genom åren. Den stora förändringen för mig var när jag åkte till Jamaica första gången. Att besöka studior och se vilken betydelse musiken har där. Efter hand blev musiken även min passion.

När började du göra egen musik?

- Det växte fram. Jag var väl sexton, sjutton år när jag spelade in mina första grejer.

Hade du redan varit på Jamaica då?

- Jag åkte dit sex veckor på sommaren när jag var sjutton och efter det har jag åkt dit så ofta jag kan.

Hur var Köln som reggaestad när du växte upp där?

- När jag var yngre kände jag inte till om det fanns någon som höll på med reggae och det gjorde det nog inte heller. Det fanns inga skivbutiker eller sound systems. Det är fortfarande något som håller på att växa fram. När jag såg ett system för första gången visste jag inte vad det var eftersom det inte fanns hemma. Jag hade ett stort intresse för musiken tidigare men det var först när jag kom till Jamaica som det blev mer intensivt. Det har aldrig varit planerat, jag har aldrig tänkt att jag skulle hålla på med det här i framtiden. Jag bara gillade musiken och att göra musik. Jag bara gillade att sjunga i micken.

Det var mer på lek från början?

- Ja, det var bara något som jag trivdes med, det var som terapi på något sätt.

När Gentlemans andra skiva Journey To Jah kom ut 2002 så blev jag helt knockad. Här dök det plötsligt upp en okänd kille som sjöng fantastiskt och lät som om han var jamaican fast han var tysk. Och vit.

- Det är inget jag tänker på eller bryr mig om. Det har inget med mitt uppdrag att göra. Det handlar inte om hudfärg utan om personlighet. Det handlar inte om mig eller om dig, det handlar om oss. Bra vibes, bra människor.

Minst lika imponerande var att han lyckats få med så många av de allra största inom dagens reggae på plattan. Capleton, Junior Kelly, Luciano, Bounty Killer…

- Det finns en sak som du inte kan göra innan du åker till Jamaica och det är att planera. Jag kunde inte sitta hemma i Tyskland och planera vilka jag ville jobba med. Jag bara åkte dit för att göra ett album och sedan träffar du folk genom att vara där, att sitta i studion. Det är i studion som alla samarbeten kommer till.

Sedan dess har varje album Gentleman släppt blivit stora framgångar. I år kom Another Intensity ut, hans blott fjärde album sedan debuten för åtta år sedan.

- Bra saker tar tid. Jag turnerar mycket på internationell nivå och det håller mig borta från studion. Det finns så mycket i livet och musik är en del av det. Ett sätt att uttrycka sig själv och manifestera något, att lämna någonting efter sig.

I Sverige är reggae fortfarande bara stort på en undergroundnivå.

- Så är det till och med i Tyskland. Reggaen håller på att etablera sig men den är fortfarande underground.

Men du har iallafall nått de tyska listorna.

- Om jag spelar i Tyskland, exempelvis i Berlin, så är det mycket mer folk än på mina spelningar på andra platser i Europa men många som kommer är inte inne på reggae. Inget fel med det men det är mer ungdomar som vanligtvis lyssnar på Britney Spears och annan listmusik.

Slutligen, var kommer ditt namn ifrån?

- Oj, jag vet inte riktigt. Plötsligt bara fanns det där. Jag tror det var för att jag öppnade dörren för tjejerna, att jag var en gentleman.

Foto: Finn “The Giant” Stillerud
Text: Isac Nordgren