Reggae Galore

Earl 16 gästade Uppsala Reggae Festival 2007 och Reggae Galores Mattias Lager tog chansen att ställa några frågor till honom. Mattias kan man höra i radioshowen Roots Connection på Vibes46.

Hur kom det sej att du börja sjunga och hur träffade du Augustus Pablo?

Jag började sjunga när jag var ungefär 11-12 år. Jag växte upp i västra Kingston med Dennis Brown, Sugar Minott, Tristan Palmer och Tony Tuff och jag brukade hålla mej runt dessa dåtida ikoner. Deras musik kunde ofta höras på radion. Och då gick jag fortfarande i skolan. Jag lärde känna Dennis Brown, som i sin tur introducerade mej för Derrick Harriot och lät mej följa med till Studio One. Under den tiden blev jag även inbjuden till Joe Gibbs Studio, där jag spelade in min första låt, Malcolm X med några skolkompisar. Winston Mcanuff skrev texten till den låten. I närheten bodde Augustus Pablo, som jag sedan blev presenterad för av min skolkompis Hugh Mundell. Efter det första mycket speciella och viktiga mötet med Augustus Pablo ägnade jag cirka 10 år åt att bara hänga runt, lyssna, bära Augustus prylar och väskor till studion och jag var till hands när skivor skulle pressas och transporteras. Så mycket beundrade jag den mannen för hans vackra och fantastiska spel på piano och melodika. Mr Pablo bjöds ofta in till andra storheter, som t.ex. Lee Perry, för sessioner och inspelningar. Det pågick alltid intressanta samarbeten.

Under denna tiden träffade jag det som skulle bli mitt band, Boris Gardiner Band, som då spelade på olika hotell för turisterna utmed nordkusten på Jamaica. Jag började jobba med Boris, men fortsatte att vara en stor beundrare av Herr Pablo. Det skulle dröja nästan 15 år innan jag spelade in min första låt, Changing World med Mr Pablo, som då gjorde inspelningar med flera artister, som Lacksley Castell, Hugh Mundell och Delroy Williams.

Hur var Augustus Pablo? Berätta gärna mer om det?

Vi brukade kalla honom I-gust. Han var för mej en talangfull artist, inte bara en musiker eller producent, utan en äkta artist som gav mej idéer och som lärde mej allt från hur det fungerade med copyright och utgivning. Lagstiftningen kring sådant fungerade inte i dåtidens Jamaica. Augustus var troligtvis en av dom första musikerna, som hade ett helt eget musikförlag. Han var noga med att marknadsföra sina artister på ett sätt som få producenter gjorde på den tiden. Till exempel gick han upp till radiostationerna med de nya låtarna och intervjuade de egna artisterna för att få så bra exponering av var och en som möjligt. Även om Augustus var speciellt mån om just Hugh Mundells karriär, som stod honom nära, så respekterade alla de andra artisterna detta. Hugh hade ett stort stöd bakom sig. Jag hade därför inget emot att vänta på min tur. När jag till slut gjorde ett album med Augustus Pablo, 1995, hade vi umgåtts sedan 1975. Det var då jag också gjorde min första sång med honom, The Rastaman (Peaceful Rastaman). Men att det hade dröjt gjorde inget. Jag var ju en del av produktionsteamet och brukade hjälpa honom med pressningen av vinylerna, följa med honom till studion och skeppa iväg plattorna och kände att jag ingick i det gamla rockersteamet.

Som jag berättade var Mr Pablo en person som hjälpt mej att förstå hur affärsverksamheten fungerade. Mycket tack vare dom kunskaperna har jag kunnat bygga mitt eget skivbolag. Jag grät mer när Augustus dog än vid min mammas och pappas bortgång och jag saknar honom fortfarande. Vi turnerade mycket tillsammans i Tyskland och Frankrike de sista åren. Han jobbade också med Junior Delgado, som sorgligt nog gick bort för några år sen.

Det är som en cirkel, förstår du, då sådana personer är som vore de skickade hit till jorden för att sprida glädje och kärlek med det vi kallar musik. Tack vare personer som Augustus Pablo med flera så kan vi vara här i Uppsala idag och fortsätta utvecklas. Melodikan är fortfarande ett av de största och mest betydelsefulla instrumenten inom reggae.

Hur kom det sig att du flyttade från Jamaica och vad hände sedan i din karriär?

Jag lämnade Jamaica av personliga skäl 1987. Två av mina nära vänner hade plötsligt dött och även andra bekanta. Jag upplevde att jag kanske var den som stod näst på tur. Läget var mycket spänt då. Jag umgicks med människor som alla var delaktiga i protesterna och upproret bland annat Bob Marley and The Wailers. Regeringen gillade inte rasta-revolutionära pojkar och flickor. Den misstänkte troligtvis att vi skulle göra en statskupp eller liknande.

Peter Tosh mördades. En eller två dagar tidigare hade jag vart hemma hos honom och hälsat på i hans nya hem. Jag kände att allt hade kommit för nära. Vissa saker hade vävts in mer och mer i musiken: politiken, FBI, CIA och annat. Jag tyckte inte att det var bra. Bob Marleys musik handlar faktiskt om fred och kärlek. Dom som följde Bob Marley önskade förändring, men regeringen missuppfattade nog detta som att dom ville ta över den lilla ön Jamaica. Samtidigt kom Bob Marley hem till ön från en konsertspelning i Zimbabwe, som precis hade blivit oberoende stat, med ca 500 Zimbabweaner, som ett slags armé. Dom höll sig sedan nära Bob Marleys hem och sa att dom inte skulle lämna honom, då de ansåg att Bob bl.a. var deras särskilda ambassadör.

Jag brukade vara en av de killar som hängde med Bob, Ziggy och grabbarna. Den dagen dom försökte ta livet av Bob Marley förstod jag att något inte stod rätt till. När dom mördat Peter Tosh kände jag att det hade gått för långt. Jag var då på väg att göra en turné med Mikey Dread (han jobbade på radion i Jamaica) och jag gjorde en platta med honom som hette Reggae song, som han släppte i England. Mikey sa till mig att han skulle till England, eftersom han blivit inbjuden av David Rodigan, som ville att han skulle göra några av hans låtar på Capital. Han ville ha med mej, då låten jag hade gjort för studio One, Love is a feeling, hade blivit populär i England. När jag kom dit var jag redan något av en småstjärna och folk kände igen mej. Mikey och jag gjorde också en del shower ihop där.

Jag kom att träffa Mad Professor, som turnerade med Macka B, Carol Thompson och lovers rock scenen. UK reggaen blomstrade i England vid den här tiden. Jag gjorde även en platta med Mad Professor, Earn a Change.
Efter detta återvände jag till Jamaica med en tjej som jag hade träffat och som blivit gravid. Vi gifte oss. I England fick Mad Professor samtidigt mer och mer spelningar. Jag var troligtvis en av dom första reggaeartisterna, som fick uppträda på Summerjam och på andra festivaler i Europa.

Jag är glad och tacksam att vara här och få uppleva hur reggaen har utvecklats. När jag först kom till England runt 1983-85 var det landet hjärtat av reggaescenen i Europa. Men det har ändrats nu och scenen har blivit stor i Frankrike och Tyskland med alla deras festivaler. I England har det bara gått utför vad gäller detta och det enda som finns nu är i stort sett Karnevalen. Men så är det. Livet går i en cirkel. Det övriga Europa tar verkligen till sej reggaen och rötterna. Det är bra. I London har dom mera Bashmentdanser numera. De är mer aggressiva och där är det bara är snack om tjejer hit och tjejer dit. Det är skillnad när jag kommer till en festival som den här, med flera stora kulturella artister som igår, då jag fick se och uppleva Bunny Wailer. Jag jobbar fortfarande med Mad Professor och Gussie P, som även han var en god vän med Mr Pablo och Junior Delgado. Så jag håller mej nära detta. Jag lärde mej mycket från rockers Augustus och Lee Perry. Jag försöker hålla mej till det jag gör i den trenden. Det kanske är därför jag fortfarande får köra shower och spela in nya låtar.

Det har blivit en positiv trend i att jamaicanska producenter börjat gå tillbaka till det ursprungliga, att spela mer live och det tror jag gör musiken mer accepterad. Jag tycker inte att datorn och tekniken passar reggaen. Den passar kanske mer technon, electronica och andra stilar. Reggaen behöver hållas autentisk, där du får känslan för trummorna och basen. Det är viktigt.

Foto: Finn “The Giant” Stillerud
Text: Mattias Lager