Reggae Galore

Kapten Röd har varit ett hett samtalsämne i reggaesverige under flera år. Med en fantastisk energi och snillrika texter, varsamt placerade på de bästa och tyngsta rytmerna har den tidigare medlemmen av Kingsfarm Guerilla förvandlats till Kapten Röd, ett av Svensk reggaes största framtidshopp. Många är vi som ägnat det senaste året åt vilda spekulationer om hur denne långe man från Göteborg ska föra svensk reggae in i Svenssons vardagsrum och medvetande och lika många är vi som hyllat hans debutalbum Stjärnorna Finns Här som kom ut i början av sommaren. Ännu fler är de som trängts framför scenen under alla de konserter som Kapten Röd och hans kompband Majorerna gett under sommaren och sedan tillsammans med Svenska Akademien under en bejublad och välbesökt höstturné.

Den enorma framgången är ett faktum även om Svenssons medvetanden och radioapparater ännu inte till fullo har infekterats av den och Sverige har på många sätt fått uppleva något nytt. Att se Kaptenen live är något utöver det vanliga då det klassiska band-konceptet här är fullkomligt utbytt mot ett rytmbaserat kompband som lyder minsta vink från sin kapten. På klassiskt jamaikanskt manér lyckas Kaptenen också hela tiden hålla skärpan när han kryssar mellan verser och låtar utan att lämna särskilt många företräden. Nya verser på gamla rytmer, gamla verser som inryms i nya låtar och en allsångsstämning som smäller Skansen på fingrarna varje dag i veckan.

När jag sitter tillsammans med Kapten Röd, eller Björn som hans riktiga namn är, bakom scenen på ett av höstturnéns stopp tar han mig tillbaka till början och förklarar att det var via datorn och hip hopen som det som senare skulle bli en artistkarriär tog sin början.

- Under gymnasiet så hade jag en kompis som började göra beats i fruityloops. jag tyckte att det såg jävligt roligt ut så jag laddade ner det och började sitta hemma och hålla på lite. Så började jag göra beats, och det var väldigt få som gjorde beats i Sverige då så ganska snart fick jag kontakt med rappare via internet-communitys och sådär. Det sporrade mig att fortsätta och snart satt jag och gjorde beats hela dagarna. Detta var när jag var 17 - 18 år och det var första gången jag sysslade med musik.

- När jag hade hållt på att göra beats i något år så hamnade jag plötsligt på andra sidan micken. Under någon fest vi hade så uppstod Kingsfarm Guerilla, vilket var mitt och några kompisars ploj-band. Vi körde ragga dancehall stuk och det var verkligen på rent skämt. Vi satt och lyssnade mycket på Svenska Akademien, Yogi och framförallt Chilly & Leafy, men våran grej var verkligen på skoj. Sedan skickade min syster i hemlighet in en av våra låtar till P3 Demo och plötsligt fick jag ett mail av Pelle på P3 Demo där det stod att de skulle spela våran låt och även om man först blev förvånad så blev man ju även sporrad att fortsätta. Sedan har det utvecklats åt det här hållet och när jag lämnade det där bakom mig och valde den här stilen så tog jag namnet Kapten Röd.

Hur seriöst var Kingsfarm guerilla?

- Det var inte seriöst alls, men vi märkte att folk gillade det och det fanns ju inte så många andra som gjorde dancehall på svenska. Där fanns ju Chilly & Leafy men jag tyckte, med min bakgrund inom hiphopen, att textkvaliteten på reggae och dancehall i Sverige var så otroligt låg. Jag tyckte att Chilly & Leafy och Svenska Akademien vid den tiden hade så lätta rim och jag tyckte att hiphopens flerstaviga rim var mycket snyggare. Så jag tänkte väl att “här kommer man undan med vad som helst!”

- Vi blev sporrade hela tiden och fick spelningar. Sedan hade alla lite olika visioner och någon flyttade till Norge och sådär så det dog väl ut, lite luddigt, efter ett par år.

Första gången som en något bredare publik fick möjlighet att inhandla Kaptenens musik var det i form av en 7¨ på göteborgslabeln Get up. Även om vinylsinglar inte är en självklarhet i dagens skivsamlingar fick den ganska stor spridning, mycket tack vare mp3 och många fick anledning att öppna ögonen för Kapten Röds framtida produktioner.

- Det var jävligt roligt. Det var väl egentligen för att bygga scenen tyckte jag. Jag gillar soundsystem-kulturen väldigt mycket och jag ville släppa något på vinyl helt enkelt. All internationell reggae släpps ju på 7¨ och det fanns egentligen ganska lite svensk reggae på 7¨. Även om det förstås finns en begränsad publik som lyssnar på vinyl så tyckte jag att det var roligt, och det var ju inte direkt av promotion-skäl som jag gjorde det, utan mest av nostalgiska och lite romantiska skäl.

Den fick ju ändå ett ganska stort mottagande för att vara en 7¨ i Sverige?

- Ja, fast det var egentligen mp3:an på a-sidan, Visa Ingen Nåd, som spreds mest. Vi spelar ju de låtarna än idag, och den låten känner folk igen. När det gäller b-sidan, En Storm Är På Väg, är det väldigt sällan som folk känner igen den, men den är ändå så viktig. Jag intar en ståndpunkt i den låten gentemot homofobin inom reggae och den är viktig därför att den visar vart vi står i den frågan.

Homofobin inom den internationella dancehallscenen är ett faktum som ofta lyfts fram för att svartmåla hela reggae och dancehallscenen. Medias förkärlek för just denna del av scenen och dess ointresse av att på allvar reflektera och analysera problemet leder alltjämt till svarta rubriker om hat och ovälkomna artister på de europeiska scenerna. Att en del jamaicansk dancehall är hobofobisk är förstås sorgligt, men att det saknas ett öppet motstånd mot denna homofobi från andra delar av reggaescenen anser Kapten Röd vara lika beklagligt.

- Det är en fråga som man ofta får stå till svars för när man talar med media och folk som inte lyssnar på reggae så mycket. Sådana personer har ofta fördomen att reggae är starkt homofobisk och då är det skönt att tydligt visa sin ståndpunkt i den frågan. Det förvånar mig faktiskt att så få artister både i Sverige och internationellt har gjort det. Samtidigt så är inte homofobin stor inom reggae. Det finns jamaikanska artister som uttrycker den men inom svensk reggae tror jag aldrig att jag har hört någon homofobisk låt.

Ett annat tema som är ständigt återkommande i Kapten Röds texter är utseendefixering och skönhetsideal. Kaptenen predikar de utnötta självklarheterna att man ska tro på sig själv och inte påverkas av de ideal som tvingas på en. Han gör det dock utan att fällas av utslitna klichéer och utan pekpinnar.

- Mina låtar är ofta i självterapeutiskt syfte, och efter att jag har skrivit en låt så förstår jag att den är skriven till mig själv. Det kanske inte alltid är så när det gäller just det där med skönhetsideal, men jag skriver utifrån en känsla som jag känner och i vårt samhälle är det så att många plågas, och jag har människor i min närhet som har lidit hårt av skönhetsidealen och haft ätstörningar så man behöver inte leta långt bort för att hitta folk som har problem med det. Det är helt enkelt ett väldigt stort problem i dagens samhälle och jag försöker skriva texter som handlar om min vardag och vad jag tycker händer omkring mig. Och skönhetsidealen är ju så oerhört påträngande så det är definitivt något som jag kommer fortsätta att skriva om. Just nu känner jag att det är något av det viktigaste jag kan göra, pusha för att man ska vara nöjd med den man är. Det är inte lätt alla gånger.

Kapten Röd har länge haft en starkt rykte kring sig som både fantastisk låtskrivare, sångare och live-artist. När debutalbumet började ta form valde han dock att smyga undan från strålkastarljuset och fokusera helt på studioarbetet. Under närmare ett år lämnades publiken i ovisshet och snacket på gatan tog vid. Sällan har en skiva fått så mycket hype innan någon har hört den i sin helhet. Det snackades om mästerverk långt innan något releasedatum ens var påtänkt och pressen från publiken bör rimligtvis ha påverkat Kapten Röd själv.

- Ja, det fanns verkligen en nervositet där. Många låtar har vi spelat ganska länge även om de inte var inspelade, men det fanns en press kände jag i och med att vi hade byggt upp ett bra live-rykte. Jag var helt enkelt rädd att folk skulle lyssna på plattan och tycka “Va fan, det var mycket bättre live!”. Så har vissa tyckt att det är också, men samtidigt så är det en sådan otrolig skillnad på hur många som har hört oss sedan skivan kom ut. Dom som har lyssnat tidigare är dom som har sökt musik. Det är bara folk som söker som kan hitta svensk, osläppt reggae så mp3-orna som jag hade släppt tidigare hade egentligen bara hörts av en väldigt liten publik, helt enkelt de som hade riktat in sig på svensk reggae och sökt efter det. Men sedan när skivan kom så spred musiken sig på ett helt annat sätt, ett sätt som jag aldrig hade förutsett. Det är uppenbarligen så att folk gillar att ha en skiva. Jag hade egentligen lika gärna släppt låtarna i mp3-format om jag hade fått bestämma, men då hade de ju förstås inte fått den här spridningen.

Var du rädd att den skulle kunna bli en flopp?

- Oh, ja! Det är klart att jag var det. De låtarna som i folks ögon är hits på skivan tyckte jag i vissa fall inte var ett dugg bra när jag hade gjort dem. Det går inte alls hand i hand. Jag kommer ihåg att samma kväll som jag hade gjort färdigt Stjärnorna Finns Här så gick jag och lyssnade på den i mp3-spelaren när jag var på väg till en fest och jag tänkte att “vad fan är det här! Jag har fan tappat det, jag har inte kvar det längre!” och det har blivit en riktig hit nu. Jag får försöka komma ihåg det hela tiden att det kan vara bra även om jag själv inte tycker det för stunden.

Men du måste ju ändå någonstans ha godkänt de låtarna som är med på skivan och du gillar väl hela skivan själv?

- Om sanningen ska fram så gör jag låtar väldigt sakta och det beror på att alla låtar kommer ur en speciell känsla som jag har och som jag har laddat upp för att sedan få ur mig och jag har ju inte en hel skiva inom mig nu om man säger så. Vissa av låtarna på skivan är väldigt gamla och jag kände väl egentligen att jag hade velat byta ut dem mot lite nyare låtar men jag orkade liksom inte hålla på låtarna längre, jag kände att jag behövde få ur mig det här nu och gå vidare. Jag behövde så att säga öppna ett nytt kapitel i musikskapandet. Det är jag väldigt nöjd med, men nej, jag är inte helt och hållet nöjd med allting på skivan.

Hur känns det nu, med tanke på nervositeten innan skivsläppet, när skivan är ute och den har blivit så omtyckt?

- Det är en så otroligt stor skillnad mot tidigare. Vi släppte skivan i början av juni och sedan när vi kom till exempelvis Öland Roots och spelade för ett par tusen människor så kändes det som att åtminstone hälften kunde texterna och sjöng med hela tiden. Det är en underbar och väldigt inspirerande känsla. Jag sa ju förut att jag lika gärna kunde ha gett ut låtarna på mp3, men nu förstår jag verkligen varför man ska göra en skiva. Den når ut till folk mycket mer och den här känslan man får när folk kan låtarna är oerhört viktig och oerhört stor. Det är samtidigt roligt på ett sätt att jag inte har känt den känslan tidigare, för den ger mig en sådan stor kick nu. Trots att vi har spelat i ungefär tre år nu, så är det ändå det senaste halvåret som folk kan mina låtar. Så det är helt enkelt jävligt roligt.

- Precis när skivan släpptes så var det väldigt svårt att veta hur det skulle gå, dels därför att recensenterna, med några få undantag, inte gått hand i hand med lyssnarna. Jag fick till exempel ganska dåliga recensioner i Göteborgs Posten och andra stora tidningar vilket var ganska nedslående, men samtidigt är det ju inte direkt ovanligt att recensenterna tycker en sak och publiken något annat. Det är en upplyftande tanke som man får försöka bära med sig. Men man spelar ju inte för recensenterna utan för publiken som kommer på spelningarna. Men det var ändå en känslig period i början, jag släppte min första skiva och fick recensioner som inte var särskilt bra och det allting kändes lite meningslöst. Men responsen sedan dess har varit helt överväldigande.

Med tanke på att debutalbumet dröjde ganska länge och att Kapten Röd sedan den släpptes huvudsakligen har åkt land och rike runt för att spela live är det nog inte läge att börja längta efter en uppföljare redan nu, även om han själv lovar att det kommer en sådan i framtiden.

- Jag tänker väl på att göra en skiva till och det kommer ta sin tid. Mest därför att jag behöver ladda upp emotionellt med ämnen och saker som jag vill säga i texterna. Jag har lätt för att göra rytmer och sitter ofta i studion och pillar, men att skriva texterna har aldrig varit något lätt utan snarare något nödvändigt för att kunna göra något “färdigt”. Men jag har nog som mål att jag ska göra nästa skiva lite mer band-baserad på det sättet att jag vill ha fler band-spelade rytmer med större modern roots-känsla, fler riktiga instrument helt enkelt, men samtidigt kommer jag inte att släppa data-producerandet med helt digitala rytmer heller. Jag kanske vill ha det 50/50 ungefär med roots-rytmer och digital dancehall. Men mitt nästa mål är definitivt att få in Majorerna i studion och spela in lite feta rytmer.

På albumet samsas en stor del egna rytmproduktioner med rytmer av Partillo och Hofmästarn. Detta skapar en skön spretighet som ändå inte blir alltför påtaglig eller störande. Dock menar Kapten Röd att de egna rytmerna nästan kan ses som ett nödvändigt ont, då det är lättare att göra låtar på andra producenters rytmer. Han menar rent av att den svaga rytmkulturen som finns på den svenska reggaescenen är ett gissel i sig.

- Det är verkligen lättare att göra en låt på en rytm som någon annan har producerat. Och om jag vore lite mer bestämd så kanske jag inte skulle göra rytmer alls. Jag älskar att producera rytmer och att ge bort rytmer åt andra men samtidigt så finns det såpass få reggae-producenter i Sverige som inte skriver direkt för något band så det skulle inte fungera. Den rytm-kultur som finns på Jamaika, den finns inte alls här. Man kan inte höra sig för hos olika producenter och få tio feta rytmer att göra låtar på utan jag var helt enkelt tvungen att göra en hel del själv. Men jag skulle gärna göra en skiva som helt och hållet är producerad av andra. Oftast är det så när man gör en rytm att man mjölkar sig själv på alla tänkbara slingor och harmonier som man känner för, så när det kommer till att skriva en låt på samma rytm så måste man nästan låta den ligga ett tag först. Jag arbetar i alla fall så att jag skriver en refräng till någon helt annan rytm och sedan försöker jag se om den går att applicera på någon av mina egna rytmer. Det är nog bara på ett par, kanske tre, låtar som jag har skrivit refrängen till de faktiska rytmerna som finns med på skivan och resten har jag kommit på antingen utan musik eller till någon annan rytm. Den där stimulansen är jävligt viktig och därför är det svårt att producera sig själv.

Vad tror du om reggaens och rytmkulturens framtid i Sverige?

- Jag tror att rytm-kulturen kommer att bli större och större. Om man jämför med hur det är på Jamaika så finns det ju så otroligt mycket artister, sångare och producenter där att de lyckas hålla ett väldigt högt tempo. Man måste arbeta mycket snabbare och som artist har man har inte råd att missa en stor rytm. Här i Sverige är det ju annorlunda. Om Svenska Akademien ska göra en skiva så kanske det tar två år, och alla deras rytmer vill de ju ha med på sin egen skiva för att de ska vara exklusiva och coola när skivan kommer. Och eftersom det går så långsamt för oss här så känner nog folk att de inte riktigt har råd att släppa på rytmerna innan. Och det är lite tråkigt, men jag kan förstå det nu därför att innan jag gav ut min skiva så hade jag redan gett bort två av rytmerna till General Knas skiva och det blev nästan något negativt när jag släppte min skiva, för då var inte rytmerna exklusiva längre. Vi kan ta strebrar-rytmen som exempel, som Partillo har producerat. Det har släppt sex låtar på den men det är vid så vitt skilda tidpunkter att den inte har kännts aktuell. Det var någon recensent som skrev att Ensamhället är Kapten Röds version av den jamaikanska dubplaten. Haha, folk fattar ju inte det här med rytm-kulturen och vad det bygger på. Egentligen är det ju en ganska generös och utvecklande inställning att alla kan köra på allas rytmer, men som sagt, det kräver ändå en snabb och intensiv utveckling.

- Det tråkiga med det är att när jag nu hade givit de här rytmerna till General Knas och jag sedan kände att de var inaktuella när jag själv spelade in på dem leder ju till att jag inte kommer ha råd att vara lika generös med rytmer i framtiden. Egentligen tycker att det är svinroligt att göra en rytm och ge den till någon uppkommande göteborgsartist och bara släppa ut den direkt. Men det kan ju komma en dag då jag vill ha med den på min skiva, och det kanske är ett år senare och då är den inte lika exklusiv, så jag kommer definitivt hålla mer på mina rytmer i framtiden, vilken jag samtidigt tycker är lite synd. Men i sluändan handlar det om att det är allt för få producenter i Sverige som tänker som jag. Hade det funnits tio - tjugo stycken liknande producenter så hade jag lätt kunnat ge bort lite rytmer för jag skulle veta att den dagen då jag vill göra en skiva, då boom, kan jag få tio exklusiva rytmer från andra.

- Men det går framåt i alla fall. Vi har ju Pleasure Beat som kom med ett rytmsläpp nu senast. Och så har vi Mastah-L på KBC, Partillo och inte minst Hi-score som jag hoppas kommer fortsätta producera rytmer. Men det viktiga är också att när bolag som exempelvis Hi-Score gör rytmer så samlar de ett gäng jamaikanska artister men inte en enda svenskspråkig artist. Man kan jämföra med tyska producenter som till exempel pow pow eller germaican records som, när de släpper sina rytmer också har ett par inhemska artister och på så vis bygger upp sin egen scen. Det kan jag tycka är lite tråkigt med Hi-score att de har haft så grymma släpp men inte en enda svenskspråkig låt. De försöker stå över den svenska scenen på något sätt, och då kommer den aldrig att växa.

Med dessa ord om den svenska reggaescenens brister och framtid avslutar vi vårt samtal och strax därefter står Kapten Röd i frontlinjen, backad av Majorerna och med en otolig energi levererar han sina låtar för en hänförd publik. Den lugna och eftertänksamma person som han är bakom scenen är förbytt i en scenpersonlighet som saknar motstycke på den svenska reggaescenen och showen är rakt igenom strålande.

Foto: Lotta Andersson
Text: Björn “Color Blind” Johansson