Reggae Galore

Patrik och Erik Alexandersson, mer kända som Partillo och Jr. Eric är två av reggaesveriges främsta profiler. Partillo, som är den äldre av de två, har i cirka tio år varit verksam inom reggaescenen på allehanda vis, inte minst som trummis i USCB Allstars, Roots Disciples, Jaqee’s band och ytterligare en mängd konstellationer där han profilerat sig som en av sveriges främsta trumslagare inom ska, reggae och dancehall. I sin studio i Göteborg har han dessutom producerat massor av rytmer åt många svenska artister, däribland hans yngre bror som under 2006 debuterade med EP’n Stil och Fason. Inspirerad av åttiotalets deejays och med en handfull låtar om samhället och samtiden har Jr. Eric gästat de flesta och uppträtt med de bästa under de senaste åren. Varhelst det finns skivspelare och mikrofon i Göteborgs närhet har han en besynnerlig förmåga att dyka upp och leverera med hög och jämn kvalitet. Jr. Erics gästspel på Governor Andys låt Reggaeprofil förra året fick dessutom en stor skara P3-lyssnare att stifta bekantskap med denne unge mans breda göteborgska och sinne för rim och humor.

Trots att Partillo och Jr. Eric är starkt etablerade på reggaescenen finns det näst intill inga intervjuer med dem, varken tillsammans eller var för sig, ett trist faktum som vem som helst med tillgång till google kan förvissa sig om på ett par minuter.

-Jag tror det är medias fel. Det är helt enkelt sällan som det finns något intresse för sådana som oss, och att det aldrig har handlat specifikt om oss två beror säkert på att vi oftast ingår i ett större sällskap och sammanhang, förklarar Jr. Eric och Partillo håller med.
-Det händer ju att tidningarna skriver någon liten notis när man dyker upp någonstans, men det har ju aldrig hänt att vi blivit intervjuade när vi gjort saker ihop, jag och Eric. I mitt fall har det bara handlar om USCB-intervjuer och då brukar det på sin höjd stå “sa Partillo” efter något som jag antagligen inte har sagt.

Vi befinner oss i bröderna Alexanderssons rätta element, backstage på Uppsala Reggae Festival. USCB Allstars med Partillo vid trummorna har just avslutat sin spelning där Jr. Eric gästat som deejay och medan vi alla tar sikte på kvällens händelser passar vi likväl på att blicka bakåt för att ta reda på hur det började och hur det blev som det blev.

Att deras far lyssnade på Jimmy Cliff och Bob Marley var förstås den då omedvetna dörren in i reggaen, men influenserna kom från alla tänkbara håll.

- Reggaen fanns ju alltid där. Det var alltid någon som hade några plattor med sig liksom. Jag vet inte vad det kom sig men det är väl samma typ av människor som man hänger med i dag och man söks kanske till varandra. Om man ser till USCB så kommer ju vi alla från olika håll men lyckades ändå samlas kring reggae-grejen så att säga. Och det blev ju på sätt och vis startskottet för hela den här rörelsen som vi befinner oss i nu, förklarar Partillo utan ett uns av skrytsamhet i rösten. Han bekräftar bara det faktum som alla med insikt i västsveriges reggaescen sedan länge känt till.

- Det tog väl egentligen fart när brorsan började med USCB Allstars, men redan innan dess så lyssnade man ju bara på ska, reggae och punk. För min del började det nog med punk och ska, och sedan gled det in på reggae och och där fastnade jag för budskapet. När man var yngre och hörde Hip hop och rap-musik på radion så snappade man ju upp en del utan att förstå det också. När det kom in deejays och gästade med någon line utan att man ens visste att det var jamaicanskt, man tänkte bara att “jävlar vad det här är coolt!” Sedan kom ju ska-musiken in från ett annat håll och efterhand så fattade man ju att det är samma grej alltihop. Det är så självklara och träffsäkra budskap så man fastnar ju för det! Jag tror att även om vi inte varit bröder så hade vi nog sysslat med reggae bägge två ändå.

Även för Jr. Erics del så var debuten som deejay knuten till USCB Allstars. Efter att ha spelat trummor i bandet Radio 69 i slutet av nittiotalet inledde han sin bana som deejay mest på skoj under en sen efterfest med USCB på Hultsfredsfestivalen.

- Det började exakt på samma ställe som det kommer sluta, förklarar Jr. Eric, med en bärs i handen står jag och toastar om det som händer runt omkring. Det började med några halvtaskiga rim och sedan har det blivit bättre och bättre. Plötsligt började jag märka att folk uppskattade det och sedan blev det mer och mer seriöst. Jag är trummis från början men jag gled ju in i det här via vokal-grejen. Jag trivs med att kunna kontrollera publiken.

- Du står ju för underhållningen liksom. Det är ju en viktig del i reggaen det också. Vi har ju budskapet som många fastnar för, och det är ju jävligt väsentligt. Jag pushar ju rasta så ofta jag får chansen till exempel, men sedan har vi den andra sidan, dancehallsidan med mer av dans och underhållning så att säga. Och det hela växer ju, det börjar ju bli stort som fan nu, tillägger Partillo.

Att reggaescenen, både den internationella och svenska, närmar sig den breda publiken råder det odelad mening om och att Partillo och Jr. Eric går i första ledet för att vinna ny publik råder det inget tvivel om. När sommarens största plåga kommer på tal bjuder bröderna både på ren och skär ilska, reflektion och analys.

- Det sista vi behövde nu var att någon skulle komma upp och göra en pajas-version av reggaemusiken som verkligen har varit på frammarsch. Den enda reggaelåt som har spelats på radio i sommar, det vet ju alla vilken det är. Och det tar tillbaka det tio år och gör att sådana här saker som Uppsala Reggae Festival kommer i skymundan, säger Jr. Eric utan ett leende på läpparna. Men radion kommer inte kunna mota bort det så länge till alltså. Dom låtarna som spelas på radion nu, det är bara misär. Misär och tragik alltihop men vi står ju för något annat. Vi har både det starka budskapet, glädjen och dansen, du vet. Svensk radio saknar hela den biten men jag tror att det är på väg att ändras nu. Jag menar, det är ju därför Markoolio ens får idén att göra den där reggae-grejen, han vet ju att det finns en vibe redan. Han är ju inte dum alltså! Man kan ju jämföra med Governor Andy som åker runt och spelar överallt, ofta för samma publik som Markoolio typ, men folk märker ju skillnaden, de ser vad som är på riktigt och vad som inte är det. Folk fattar att markoolio gör det på skoj!

- Han menar säkert inget illa men samtidigt så tar han det tio år tillbaka i tiden, menar Partillo. Alla fattar ju inte den där ironin. Han tar ju tillbaka hela synen på reggaen, allt det som vi håller på att bygga upp.

- Men å andra sidan kanske man kan se det som ett slags Big Up till reggaen, att en artist som Markoolio försöker sig på det, skrockar Eric åter med ett brett flin. Man kan ju hoppas att reggaen har kommit så långt att folk fattar att Markoolio gör parodi på något som egentligen inte finns. Och nästa år så har vi kanske Kapten Röd, Äkta Kärlek eller mig själv som går på radion istället. Vi får försöka se det som ett slags mellanlandning för att få det lite svennigare, och som deejay och underhållare har jag inget emot att stå och sjunga svenniga texter likaväl som jag kan köra medvetna texter för rastas om man säger så.

Något som ofta diskuteras inom den svenska reggaescenen är huruvida den kommer få uppleva en sådan explosion som svensk hip hop drabbades av under nittiotalet, och vem som i så fall skulle bli “reggae-sveriges motsvarighet till Petter”. Bröderna Alexandersson är optimistiska i den frågan.

- Svensk Reggae har ju en längre historia än svensk Hip hop. Ända sedan Peps satte igång så har det ju funnits där hela tiden men i väldigt liten skala. Men jag tror att det uppsvingen som svensk hip hop hade för några år sedan har hjälpt reggae på så sätt att folk blir vana vid att höra annat än hjärta och smärta från svenska artister. Och nu kan ju folk känna igen sig i det där på ett annat sätt, menar Jr. Eric.

Vi brukar snacka om att Kapten Röd är reggaens Timbuktu på det viset att han når utanför den vanliga reggaepubliken, säger Partillo. Precis som Bob Marley så når han utanför genren. Det finns ju många andra duktiga inom genren som inte kommer att slå så stort som han antagligen kommer göra, just därför att de är ganska nischade. Men Kapten Röd har ju någonting som vi alla tror väldigt starkt på. Men vi alla, inklusive Kapten Röd, sysslar ju med saker och samarbeten vid sidan av som säkert kan slå också, men det känns som att Kapten Röd kan bli den svenska reggaescenens motsvarighet till Petter.

Om USCB Allstars kan ses som startskottet för den göteborgs-baserade reggaescenen som på sensare tid växt sig starkare än någon annan i Sverige så kan man omöjligt se Mr. Gillis som något annat än den överste som efter startskottet sett till att slaget har fortsatt. Samarbetet mellan honom, USCB Allstars, Partillo och Jr. Eric har under åren varit lika självklart som Poseidon-statyn på Götaplatsen och Partillo förklarar hur det började och vilka lögner som svetsade dem samman.

- Gillis är ju en gammal kompis till mig och brorsan från Partille. Han hängde med i början när vi höll på med USCB och ordnade lite spelningar och sådär. Med tiden så började han styra upp saker och man märkte ju att han var väldigt ambitiös och seriös i det han gjorde så vi frågade helt enkelt om han ville vara manager för USCB och hjälpa oss att styra upp det hela. Vi behövde ju någon som skötte allt det där runt omkring, någon som orkade sitta och prata i telefon och hustla åt oss. Han tackade ja och tog på sig den uppgiften. Strax därefter, någon gång vid 1997 - 98 så lyckades han ljuga in oss på Göteborgskalaset. Han ringde till arrangörerna Göteborg & CO och påstod att Chalmers hade lovat att vi skulle få spela på deras scen under kalaset om Göteborg & CO godkände det. Sedan ringde han till Chalmers studentkår och hävdade att Göteborg & CO betalade oss för att spela på kalaset förutsatt att vi fick använda Chalmers scen. Både arrangörerna och Chalmers gick på det och sa ja, och därmed föll vi totalt för Gillis. Sedan dess har Gillis alltid varit involverad. Han bokade våra gig och såg till så att vi fick spela skivor lite varstans och sådär. Han gjorde så att det rörde på sig helt enkelt. Och vid sidan av det så har han ju hjälpt Svenska Akademien, men det är ju en helt annat historia, och han har verkligen byggt upp en scen i Göteborg.

- Han såg ju tidigt att det fanns ett tomrum vad gällde reggae i Göteborg och han visste hur han skulle kunna fylla det, tillägger Jr. Eric. Han såg så tydligt att det fanns en publik och en efterfrågan och för honom var det ju ganska lätt att få igång alltsammans. Det fanns ju en del arrangörer och sådär i Göteborg innan Gillis också men ingen som har lyckats styra upp det på ett så tydligt sätt. Tidigare var det ofta musiker själva som ordnade spelningar och klubbar, men det är ju inte hållbart eftersom det är ett heltidsjobb att arrangera grejer och det är ett heltidsjobb att vara musiker. Så att Gillis har ordnat det så bra för oss musiker, det är ju bara att tacka och ta emot liksom, för annars hade man fått göra mycket av det där jobbet själv.

Medan Partillo varit involverad i fler skivinspelningar än jag orkar hålla räkning på så har den yngre brodern, vid sidan av några gästspel, bara släppt en EP. Det är sannolikt som live-artist, tillsammans med ett sound eller kompbandet Roots Disciples som publiken är som mest bekant med honom men det är inte brist på låtar som ligger bakom att debutalbumet har dröjt, utan snarare brist på tid.

- Det som Kapten Röd gjorde, som var väldigt bra, var att han inte tog några gig medan han höll på med skivan och så kommer jag också göra här nu framöver, men samtidigt är det så jävla svårt att tacka nej när det trillar in inbjudningar och bokningar här och var. Och så har jag ju ett vanligt kneg också som förstås tar en jävla massa tid. Men planen är väl att försöka minska ner på det dagliga slaveriet och få mer tid för musiken. Det behövs för att kunna fokusera på skivan. Nu det senaste så har det varit väldigt mycket strö-gigs här och var, väldigt mycket klubbar som man varit med och styrt upp och en del DJ-jobb och så. Men nu kommer vi ha tiden som krävs och vi har inspirationen, rytmerna, texterna och allting. Så det kommer en skiva, absolut!

I teorin är förstås det faktum att den ena brodern är producent och den andre deejay ett perfekt utgångsläge, men i praktiken behöver det inte vara så. Båda två delar övertygelsen att det skulle ha blivit mer gjort om Jr. Eric faktiskt tvingades boka tid i studion som alla andra. Man spelar inte in låtar över söndagsmiddagen.

- På ett sätt är det bra, men på ett annat sätt så kan det vara en nackdel då det blir för självklart, säger Jr. Eric. Man säger att “det där löser vi”, “det där tar vi tag i snart” men så bokar man aldrig in det. Andra artister kan ju ringa Partillo och liksom boka tid i studion, men så blir det ju inte att jag gör eftersom vi är bröder. Men vi får nog börja med det, försöka vara våra egna chefer lite grann och styra upp det där. Och nu har vi ju sagt detta så nu får vi ju se till så att det blir av.

När Partillo inte befinner sig i studion återfinns han inte sällan bakom trummorna. Han har spelat i de flesta sammanhang och med en mängd svenska artister, inte minst som trummis i det eminenta kompbandet Roots Disciples och just nu befinner han sig i startgroparna med ytterligare ett kompband. Om det är någon på detta lands reggaescen som borde kunna leva på musiken så är det Partillo, men så är inte fallet.

- Ja, det är ju därför jag spelar så jävla mycket överallt, för att försöka få in stålarna liksom. Men jag är ju tvungen att ha ett jobb vid sidan om, annars skulle det aldrig fungera. På sommrarna går det väl an, då har man mycket spelningar och sådär, men mitt i vintern är det ju stendött. Det kan ordna sig ibland om man har någon höstturné eller så, men man är ju hela tiden beroende av att andra människor styr upp saker och ting, att artister skriver musik och spelar in skivor och sådär så att det kan resultera i mycket spelningar. Så jag är beroende av andra hela tiden vilket gör att jag måste ha ett vanligt jobb bredvid.

- Men det är samtigt jävligt nice att ha ett ordentligt jobb, så att man får lite kontakt med verkligheten. Det här musikerlivet är ju ganska så skilt från den verkliga världen så att säga. Det är skönt att träffa lite vanliga människor också. Så jag jobbar på ett sjukhus och kör patienter.

- Din största inkomst kommer ju hursomhelst ifrån musiken, inflikar Jr. Eric. Även om det är små pengar för varje grej så är det ju så mycket som händer hela tiden. Det är ju musiken som betalar din hyra liksom och Östra sjukhuset betalar dina nöjen, haha. Men vi har ju i alla fall privilegiet att vi får dricka gratis Red Stripe vart vi än kommer.

- Men det är kul liksom, förklarar Partillo. Det ger mig mycket att hålla på och spela med många. Det är ju därför man håller på. Visst, man kan ju göra karriär i Sverige också, men inom reggae och hip hop så finns det ju inga pengar egentligen. Det börjar i och för sig bli bättre och bättre, men det är ju inte därför man håller på.

- Det nya kompbandet är fött ur det gamla produktionsteamet Boomsound. Basisten därifrån och Mikael Södergren från Jahzzmaicans som båda är väldigt roots-influerade killar har börjat göra en del grejer ihop och jag är ju förstås med på vad som helst. Både Micke och hans bror Tomas har ju tidigare varit med i Rootvälta och Tomas har dessutom spelat en hel del med oss i Roots Disciples. Men numera bor Micke i Göteborg och han känner för att starta upp något därifrån helt enkelt. Vi håller på att repa in låtar tillsammans med brorsan nu och vi kommer samarbeta lite grann med Lancy Ranking och Bredda Daniel framöver också.

- Men det är ju inte tal om att konkurrera med exempelvis Roots Disciples utan detta är ju snarare ett komplement. poängterar Jr. Eric. Det börjar kännas som att det finns utrymme för ett kompband till nu liksom, och detta kommer ju kunna ta sig an en annan typ av artister också. Dessutom måste det finnas lite alternativ för artisterna. Det kan ju inte vara så att ett gig står och faller med att en viss musiker kan vara med. Det fungerar ju inte.

- Dessutom är det ju viktigt att sådana här band hela tiden producerar och spelar in rytmer som artisterna kan använda också, så de slipper göra sina låtar på redan kända versions. Vi har ju spelat in en hel del rytmer med Roots Disciples som kommer släppas framöver, och även denna nya konstellationen ska in i studion, säger Partillo medan Jr. Eric utvidgar perspektivet.

-Alla produktioner och artister som kommit fram nu de senaste åren har ju höjt standarden på svensk reggae rejält. Det har ju gjorts bra pop i Sverige jävligt länge, men Reggaen har legat efter, men nu har det där ändrat sig helt. Nu har vi ju svenska rytmer som spelas i hela världen och sprids väldigt stort genom exempelvis Million Stylez och Hi-score. Och om man ser till Uppsala Reggae Festival så finns det ju många svenska artister som platsar där 2007. För några år sedan så var det inte så många som höll måttet helt enkelt. Det är ett så stort urval nu, och den ene är hela tiden bättre än den andre. Så kontentan av det här med två kompband och hela den biten är att mer kan bara bli mer, och mer kan bara bli bättre. Ju fler håll man attackerar ifrån, ju större blir det.

Bröderna Alexandersson är orädda för att ta ställning. På Jr. Erics EP finns självklara kängor åt olika håll (oftast uppåt) och Partillo kan konsten att kalla sig rasta utan att i nästa andetag ursäkta sig. Medan den ene har funnit sin livsväg är den andre en sökare som inte gör sig främmande för någonting.

- Jag bekänner mig till rasta helt klart, förklarar Partillo. Men sedan beror det lite på hur man ser det också, det finns förstås jättemycket som rastas på Jamaica följer som jag inte kan gå med på. Rasta är ju så stort, och det finns så många olika sätt att tolka det på, men jag har alltid varit influerad av rasta, och det var delvis därför som jag fastnade för reggaen. Och jag försöker stå för det och representera det så bra som möjligt hela tiden. Det handlar ju mer om att välja ett sätt att leva än att dyrka något och det handlar om att känna det i ditt eget hjärta. Och man behöver inte ta in hela biten, det handlar hela tiden om en egen tolkning. Och vad gäller homofobin så går ju inte jag fram till någon av de jamaicanska artisterna här på festivalen och dissar deras människosyn även om jag inte själv delar den, utan jag väljer att hålla mig passiv. Det är deras grej och de har jävligt svårt att förstå vår syn här i Europa. Men jag tror och hoppas att det där kommer förändras med tiden och att även dom kommer öppna ögonen och se det som vi ser. Men det får ta den tid det tar.

- För min del är det en svår fråga hur man ska se på det där, säger Jr. Eric. Jag har inte läst bibeln och även om jag håller med om mycket som rasta står för så kan jag inte bekänna mig till den tron. Det vore hyckleri. Så jag säger inte att jag tror på det ena eller det andra, men jag är öppen för det och jag söker hela tiden. Och den dagen kommer komma då även jag får ro i mitt liv och kan öppna bibeln och ta till mig det. Men självfallet är jag influerad av hela den biten och den ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och rasta var ju en bidragande orsak till varför man kom in på reggaen. Idag är det nog många som kommer till reggaen via Sean Paul och hela dancehall-grejen istället vilket inte är fel på något sätt, men jag har kommit in genom den spirituella sidan av det och även om jag inte alltid lever som jag lär och gör som jag borde så är det alltid en viktig del av mig.

Det är inte bara rasta utan även reggae i allmänhet som har en tendens att vinklas negativt och associeras med tråkigheter i svensk media. Vad gäller den saken är dock de båda bröderna hoppfulla inför framtiden och de skönjer ett svagt ljus i tunneln.

- I var och varannan tidning så skrivs det faktiskt om reggae ibland, inte alltid på det sättet man skulle kunna önska, men ändå, det är ingen diss mot reggae längre som det har varit tidigare. Nu är det istället så att journalisterna försöker få grepp om vad det är, och innan de har gjort det så blir det en hel del knasigheter och flummerier, men det börjar trots allt att suddas ut allt mer, säger Jr. Eric och storebror håller med.
- Ja, det fokuseras ju tyvärr ofta på det som kan ge negativa vinklar i media, såsom droger och sådär, men vi får hoppas att det där försvinner i framtiden.

- Ger vi dom bara chansen så kommer de nog lära sig till sist, sammanfattar Jr. Eric. Det gäller bara att vi sätter oss ner och förklarar för dom så att de förstår. Det handlar om att snacka deras språk och bemöta dem på det sättet som andra artister gör, som Tommy Körberg eller vem fan som helst. Man kan inte komma in som Lutan Fyah som är helt okänd för den svenska journalistkåren och ha en attityd som om han vore madonna. Den attityden fungerar på oss eftersom vi anser honom vara större än madonna, men journalisterna bara skrattar åt honom och tänker “vad är det där för någon ganja-rökt snubbe med en jävla handduk över huvudet”. Man måste liksom möta dom på deras planhalva och göra det begripligt.

Med dessa ord och med sikte på dagens nästa höjdpunkt avslutar vi samtalet och hoppas att framtiden inte bara bär fler musikaliska underverk i sitt sköte utan också den rättmätiga uppmärksamhet som dessa två bröder förtjänar. Sällan har man nämligen mött två så dedikerade och hängivna entusiaster som bröderna Parillo och Jr. Eric.

Foto: Finn “The Giant” Stillerud
Text: Björn “Color Blind” Johansson