Reggae Galore

Del 3. 1970-2007, The Message: Dubwise!

Nu när reggaen hade gjort sitt intåg på Jamaica kom det snabbt fram fler och fler producenter som ville synas i rampljuset. Coxsone, Duke Reid och Prince Buster hade redan under rocksteady-eran fått konkurrens av Sonia Pottinger, Joe Gibbs och J. J. Johnson m.fl. men nu fick man även kämpa mot framstående producenter som Derrick Harriott, Leslie Kong och Clancy Eccles. Både Derrick Harriott och Clancy Eccles hade varit i musikbranchen i nästan 10 år men det var nu när den tidiga reggaen knackade på dörren som de stora genombrotten kom.

I och med alla dessa nya producenter fick de tre drakarna, Coxsone, Reid och Buster, allt svårare att slå igenom på Jamaica men Prince Buster hade det nog svårast. Under 1970 och 1971 producerade Prince Buster endast ca 30-35 låtar per år. Det ska jämföras med ca 150 st 1964! Kan det ha varit avsaknaden av en egen studio som gjorde att Buster producerade allt färre titlar nu i reggaeeran än tidigare i ska- och rocksteady-eran? Eller är det, som tidigare har diskuterats, Busters konverterande till Islam och hans ogillande av rastafari som satte käppar i hjulet? Kanske kan titeln Police trims rasta hair från 1970 ge oss vägledning i frågan. I alla fall så gick Prince Buster direkt från att producera de av de engelska skinheadsen uppskattade orgelbaserade reggaelåtarna till att spela in och producera DJs, något som var relativt nytt i Jamaicas musikvärld. Själva företeelsen med tjattrande DJs hade redan funnits sedan sound systems började poppa upp på ön under 1940- och 1950-talen (läs om detta i del 1 angående Count Machuki m.fl.) men det dröjde ända tills 1969/1970 innan både King Stitt och U-Roy fann sina vägar till studion och sedan till skivpressarna.

Det var bland dessa snabbkäftade herrar som Prince Buster återigen försökte visa framfötterna. Jah Fender, Dennis Alcapone och inte minst Big Youth fick insupa direktiv från Buster under 1971 och 1972 där Big Youths Chi chi run var den största succén. Samma dag som Big Youth var i studion med Prince Buster och spelade in Chi chi run så besökte han även Keith Hudsons studio där S 90 Skank spelade in, komplett med motorcykelljud och allt. Både S 90 Skank och Chi chi run blev startskottet på Big Youths långa karriär.

När 1972 stod för dörren hade Blue Beats och FABs ägare Emile Shallit borta i England haft igång Prince Busters egen skivetikett (som just heter Prince Buster) i några år och gett ut ett fåtal singlar. Men det är under 1972 som utgiven verkligen tar fart i ett tämligen okontrollerat tempo och med omöjliga kast i nummerserierna. För medan Prince Buster sakta men säkert trappade av med nyproducerandet började han lika säkert att ge ut mer och mer återpressar på sitt tidigare material. Detta gjordes framförallt på just Prince Buster-skivetiketten genom åren där det är omöjligt att följa med i nummerserien eftersom det blandades och gavs rätt friskt.

Men det var en sak till som Buster skulle hinna med innan musikhatten slutligen lades på hyllan. Tillsammans med mixaren Carlton Lee hos Dynamics Studio skapades ett av de allra första dub-albumen. Med minimalt med information på skivomslaget släpptes The Message:Dubwise någon gång runt 1972 på Jamaica (och enligt uppgift 1974 i England). Dub, som vid denna tid var ett relativt nytt påfund, hade tidigare endast hittat sin väg till vinylskivorna som b-sidor på singlar men i och med bl.a. The Message: Dubwise fick musiken fullt spelrum på en hel LP-skiva, något som genom hela 70-talet skulle utveckla musikstilen vidare.

För visst var det så, när 1972 kom till sitt slut blev det tyst från Prince Buster. Vad som egentligen hände och varför det hände är det uppenbarligen svårt att få reda på men efter att ha varit i musikbranchen i 15 år slutade Prince Buster att producera musik. Några källor säger att han istället ville satsa på jukebox-industrin men oavsett vad anledningen var så kastade en av de tre stora producenterna in handduken 1972.

Al Capone’s gun’s don’t argue
Sedan vart det tyst, tyst, tyst fram till slutet av 1970-talet då en tandlös arbetargrabb från Coventry vid namn Jerry Dammers på allvar försöka para ihop ska med punk. Hans första försök med att para ihop jamaicansk musik med punken hade inte slutat så gott. Med Bandet The Coventry Automatics försökte Dammers att få reggae ingå äktenskap med punken med ett resultat som inte blev det mest lyckade. Men i mars 1979 släpptes Gangsters av The Specials som första släppt på det sedermera legendariska 2 Tone Records. Gangsters var helt enkelt en omarbetad version av Prince Buster’s Al Capone från 1965 med tillhörande inledningsord och skrikande bromsar i början av låten (bromsljuden var t.o.m. samplade direkt från originallåten!). Med Gangsters sparkades 2 Tone-eran igång på riktigt och Prince Buster-referenserna haglade tätt över England. Förutom The Specials, som även avslutade varje konsert med Prince Busters hit Enjoy yourself visade även Madness sin uppskattning till Prince Buster i sin låt The Prince. När de gamla jamaicanska ska-artisterna såg att deras musikstil återigen sköljde över världen var de snabba att haka på. Laurel Aitken fick ett ordentligt uppsving och likaså Rico som t.o.m. spelade med The Specials. Rico spelade även in en cover på Prince Busters Oh Carolina 1980 som gavs ut på 2 Tone. Men Prince Buster, han var som ska-erans tjuren Ferdinand och ville helt enkelt inte leka med de andra utan satt helt enkelt och njöt för sig själv i sitt hem i Miami, Flordia.

Men 1981 kom singeln Finger ut med Prince Buster på Arista Records. Varför han endast spelade in denna låt, som är en renodlad reggaelåt med tillhörande dub, och varför han inte gled vidare på ska-vågen är ett mysterium. Men något fick Prince Buster att ändå vakna under 80-talet för när 2 Tone-eran hade svept över världen och planterat små groende ska-frön här och var fick Gaz Mayall (son till bluesartisten John Mayall) Prince Buster att återigen spela live. Tillsammans turnerade de både i Storbritannien och i Japan runt 1990 och spelade in en ny version av slackness-klassiker Wine and grine som släpptes som en 4-spårs cd-singel 1998 och som var med i en Levis-reklam. Prince Buster gästade även The Skatalites på deras nyinspelade album Hi-Bop ska 1994. Samma år, 1994, fick Shaggy en stor hit med sin cover på Oh Carolina som Prince Buster spelade in redan 1961. Prince Buster gick i strid för rättigheterna till låten men fick tyvärr inte rätt. Men där tar berättelsen om Prince Buster slut.

Under sin karriär hann Prince Buster förutom att utveckla den jamaicanska musiken rent generellt även med att vara den första som blandade nyahbingi-trummor med ska, vara bland de första som spelade in tjejer som sjöng om slackness, spela in ett av de första dub-albumen, försvara Lee Perry från en säker död i ett slagsmål, vara bland de första jamaicanska artisterna som turnerade i England m.m. m.m. m.m. Listan kan egentligen göras oändlig för den effekt som Prince Buster har haft på den jamaicanska musiken går inte att underskatta. Jag skulle vilja avsluta denna artikelserie med en sak som Prince Buster sa vid en intervju år 2000 som kan summera det mesta av den musik som för många av oss är himmelen på jorden:

”Every time the outside world catches up with Jamaican music, the beat changes again”

Litteraturlista

Bradley, Lloyd. 2000. Bass Culture – When Reggae Was King. Penguin. ISBN: 0-140-23763-1

Katz, David. 2003. Sold Foundation – An Oral History Of Reggae. Bloomsbury. ISBN: 0-7475-6847-2

Chen, Wayne & O’Brien Chang, Kevin. 1998. Reggae Routes – The Story Of Jamaica Music. Temple University Press. ISBN: 1-56639-629-8

Barrow, Steve & Dalton, Peter. 2001. The Rough Guide To Reggae (second edition). Rough Guides. ISBN: 1-85828-558-5

Katz, David. 2000. People Funny Bow – The Genius Of Lee Scratch Perry. Payback Press. ISBN: 0-86241-854-2

De Koningh, Michael & Griffiths, Mars. 2003. Tighten up! – The History Of Reggae In The UK. Sanctuary. ISBN: 1-86074-559-8

De Koningh, Michael &Cane-Honeysett Laurence. 2003. Young Gifted And Black – The Story Of Trojan Records. Sanctuary. ISBN: 1-8074-464-8

Veal, Michael E. 2007. Dub – Soundscapes & Shattered Songs In Jamaican Reggae. Wesleyan University Press. ISBN: 0-8195-6572-5

Potash, Chris. 1997. Reggae, Rasta, Revolution – Jamaican Music From Ska To Dub. Schirmer Books. ISBN: 1-901526-09-7

Walker, Klive.2005. Dubwise – Reasoning From The Reggae Underground. Insomniac Press. ISBN: 1-894663-96-9

Marshall, George. 1997. The Two Tone Story. S.T. Publishing. ISBN: 0-9518497-3-5

Internet

http://shopping.yahoo.com/p:Prince%20Buster:1927046544:page=biography hämtat 2007-08-31
http://en.wikipedia.org/wiki/Prince_Buster hämtat 2007-08-31
http://sv.wikipedia.org/wiki/Clement_Coxsone_Dodd hämtat 2007-08-31
http://www.studiowon.com/bluebeat/siggy_jackson.asp hämtat 2007-08-31
http://www.bloodandfire.co.uk/interviews/prince_buster.doc hämtat 2007-08-31

Text: Gabriel Hirsch