Reggae Galore

Ett band som verkligen förtjänar stämpeln “roots reggae” är det norrländska bandet Glesbygd’n, som sjunger alla sina texter på bonska. Förutom dialekten på sången så sticker blåssektionen ut med sin klarinett, melodica och saxofon.
One Eyed Giant sitter och pratar med dessa utbölingar en stund på en soffa någonstans i Uppsala, strax innan bandet går upp på scen och kör igång sin allra första spelning utanför de norrländska vidderna.

Om ni vill beskriva er musik, vad låter glesbygd’n som?

Johan (gitarr): Vad ska man säga, vi strävar efter att hitta någon slags roots känsla. Folkmusik, lite som Kulturation, var tanken från böjan. Men sen märkte vi att Kulturation hade kanske lite mer musikaliska tillgångar än vi. Så då spann vi av och blev det vi är nu. Och jag vet inte, “jazzig roots”; inte så mycket folkmusik som vi hade önskat från början.

Arvid (sång & melodica): Jag tycker vi är präglade av att så mycket skrivs i replokalen, och att så många, både du och Axel har koll på reggae, och sen har vi ju så många andra influenser. Det blir jävligt skönt, när det blir lite spretigt…

Hur är reggae scenen i Norrland?

Johan: Jag tror det finns tre aktiva band: det är vi, Treklang i Lulé, och ett band från Hudiksvall som jag aldrig kommer ihåg vad de heter – men jag har bara sett deras hemsida, så jag vet inte ens om de spelar längre. Vi är ganska ensamma på tronen kan man säga.

På er hemsida definierar ni er som reggae / jazz / ska. Så vitt jag vet så är det bara Eskalator som kallar sig ska / jazz…

Johan: Ja, ambitionerna låg ju där från början. Men om vi är 10 personer och bara två vet något om musiken, så blir det ju lite som… det som händer i replokalen blir det som du hör på scenen. Så därför är vi kanske inte “ska rättfärdigade”.

De flesta band inom genren sjunger och toastar på skånska. För att få den där rootsiga, jamaicanska känslan. Men det går ju precis lika bra på norrländska.

Johan: Ja! Jag skulle vilja hävda att vi är de rättfärdiga, det “rätt rättfärdiga” bandet att köra med dialekt. Och om man drar paralleller, jamaicanskan var en grundform av engelska som har blivit patris och tradition. Samma sak med norrländskan, att den har sin speciella dialekt. Bondskan som jag och Arvid pratar är ju från våra rötter, det blir ju svenskans patris på något sätt…

Arvid: Om jag får sticka in något, så handlar det mycket för mig om att återta något man inte riktigt har fått med modersmjölken. Det här språket håller på att försvinna, för att våra föräldrar inte tyckte det var fint nog att prata. Man famlar efter halmstrån ibland, känns det som - somligt kommer naturligt, men inte allt…

Ni har spelat in fem låtar i studion. Har ni släppt någon demo?

Johan: Vi vill ju först och främst spela live, och på samma sätt vill vi att folk ska komma och se oss live och få musiken gratis, så att man kan sitta och peppa innan. Därför har vi aldrig gjort någon produkt av inspelningen. Men sen vet man ju aldrig vad som händer i framtiden; ambitionen finns ju där.

Era låtar är, jämfört med annan reggae, väldigt långa… Finns det någon baktanke med det?

Johan: Haha, ja det är väll där jazzen kommer in…

Johan: Ja, våra producenter skrek på att vi skulle fortsätta när vi spelade in, så då gjorde vi det. Men det är väll lite av jazzen som kommer in där som du säger; man ska inte strypa en låt bara för att man ska hålla en viss tidsram, utan man ska köra tills man tycker att man är klar.

Vad skiljer er från andra reggae band på scenen just nu?

Arvid: Först och främst är det ju dialekten. Livelihood och Kultiration kör ju lite åt vårat håll, men sen är ju resten på skånska. Vi får vara skånes antagonister, antitesen; skapa en sådan där east- side / west-side battle! [skrattar]

Finns det någon publik i norrland? Är det någon efterfrågan på baktakt?

Johan: På något magiskt vis har det varit fullt varje gång vi spelat, så man blir bortskämd. Men sen får vi se hur det går ikväll, det är första spelningen utanför norrland. Det ska bli skitkul! Det är kul att träffa folk, vi har ju hört de flesta banden, men nu får vi se ansiktena på musikerna också…

Arvid: Vi é lite som den nya killen i klassen, norrlänningen som flyttat in: “Heeej, jag eee från Grååträsk…” [skrattar]

Text och foto: Johan Rönnblom