Reggae Galore

Det var med en blandning av bävan och nyfikenhet som jag gick för att se Ital Skurks spelning på Öland roots. Nyfikenhet därför att många omkring mig talat sig varma om detta band, och då framförallt deras liveframträdanden, och bävan därför att jag helt enkelt inte tyckte att deras senaste skiva var särskilt bra. Charmig, välgjord och intressant att lyssna på, men knappast fylld av låtmaterial som lyckades bita sig fast i mig.
Och det ska erkännas att mina farhågor besannades till en början. Var den något försenade soundchecken slutade och konserten började vet nog varken publiken eller Ital Skurk, och tanken bakom att inleda konserten med ett fantastiskt långt och släpigt intro utan någon som helst glöd tedde sig där och då tämligen märklig. När så den förste sångaren tog plats på scen väntade man sig att det skulle bära av, men insåg istället snart att hans roll under de första minuterna var att förströ sig själv (vi andra hörde ingenting) med ett ytterst litet slaginstrument. Sent om sider tog han ton, och då började saker och ting klarna. Charmen hos Ital Skurk ligger inte i några perfekta låtar, magnifika solon, tuffa attityder eller något annat ovidkommande, utan det är i sångarnas röster man kan vaska guld. Innan jag själv och säkert stora delar av publiken visste ordet av så stod man där och fånlog med öronen fyllda av fantastisk sång, emellanåt levererandes de mest banala och ointressanta texter, men utan att för ett ögonblick tappa stinget. Någon bredvid mig förklarar med lite irriterad röst att det skulle vara ännu bättre om den tredje delen av sångtrion varit med, men varför han inte var det, och vilken skillnad det gjort vill jag inte ge mig in i spekulationer kring.

Musikmässigt färdas Ital Skurk genom ett landskap av traditionell roots stöpt i något slags urban 2000-talsform. Till skillnad från allt för många artister på Öland Roots vågar och vill Ital Skurk köra kors och tvärs över de upptrampade och trygga stigarna som svensk reggae av idag innebär, och de räds uppenbarligen inte nya och oväntade grepp. Till sin hjälp i detta ljudlandskap har de två stycken Roland Space-echo som låter instrumenten färdas omkring i tältet på ett bångstyrigt och inspirerande vis. Med hakan nånstans i knähöjd försöker jag begripa hur trummisen kan höra vad han själv spelar i en strid ström av ekon.

Just den här kvällen förstärks Ital Skurk med ett par utomstående sångare, Diegojah och Oskar Franzén. Diegojah var med sin kvicka och arga toast omöjlig att foga samman med Skurkarnas smekande rytmer och det hela föll tämligen platt. Senare på kvällen, på samma scen men i ett annat sammanhang, befann han sig dock i ett annat element där han tydligare kom till sin rätt. Oskar Franzén borde känts som ett säkert kort, då delar av Ital Skurk ligger bakom musiken på hans debutalbum, men ändå kändes det lite osäkert och trevande emellanåt. Egentligen var det bara i Danshallstil som han på allvar lyckades nå ut till publiken. Oskars styrka ligger dock i att helt hämningslöst och utan pretentioner kan släppa loss sig själv och ömsom viska, ömsom skrika ut sitt ofta kärleksfyllda budskap och tydligen helt uppgå i det han sysslar med. Inga påklistrade attityder hos den karln och sannolikt vann han stora delar av publiken trots att det emellanåt var otight!

När jag lämnar tältet är det med en varm känsla. På det stora hela har jag under en timmas tid omvärderat min syn på Ital Skurk och på ett djupare sätt förstått vad de vill bjuda sina lyssnare på och även om det emellanåt var en stapplande spelning ser jag fram emot vad Ital Skurk har att bjuda på i framtiden, både live och på skiva.

Foto: Finn “The Giant” Stillerud

Text: Björn “Color Blind” Johansson