Reggae Galore

Den 16:e maj hölls Westcoast Soundclash för tredje gången i ordningen. För arrangemanget stod SwingKids och förra årets segrare, Million Vibes från Malmö, ställdes mot Boomsound with Rastott och Rough Lynx från Orust respektive Göteborg. Pustervik vid Järntorget i Göteborg fylldes denna onsdagskväll av såväl clashfans från hela Sverige som lokala onsdagsförfriskare som, åtminstone inledningsvis, inte riktigt förstod vad det hela handlade om men efterhand alltmer gillade vad de såg och hörde. De förstnämnda var dock fler till antalet och generellt vågar jag påstå att den svenska clashpubliken har blivit betydligt mer insatt och engagerad än för några få år sedan. Denna åsikt är dock något som Rastott inte är beredd att skriva under på.

- Tyvärr tror jag att många i publiken inte bryr sig så mycket om vilka dubs som spelas utan dom röstar på det sound som dom känner till bäst. Själva dubplate-låtarna uppskattas inte i Sverige på samma sätt som de gör i till exempel England, USA och Jamaica.

Soundclash är en företeelse som är lika gammal som soundsystemkulturen i sig. Det har alltid handlat om knivskarp konkurrens mellan olika soundsystems och genom att “clasha” mot varandra har dessa alltid försökt att befästa sin överlägsenhet gentemot de andra sounden. Den viktigaste beståndsdelen i en sounclash är dubplates, exklusiva specialinspelningar av kända låtar och artister. Denna kväll spelade sounden först i två “rundor” där vardera sound hade femton respektive tio minuters speltid. Därefter röstade publiken ut ett sound och de två kvarvarande gjorde upp om segern i “dub fi dub”, där sounden spelar varannan låt.

Kvällens presentatör och övergripande ordningsman var Jogi, en välkänd göteborgsprofil som trakterat micken åt Axxion Pack i flertalet clasher. Som regerande mästare var Million Vibes försäkrade om att få spela sist i de två första rundorna och efter att ha dragit den “längsta drinkpinnen” ur Jogis hand fick Rastott inleda kvällen. Det gjorde han med besked och inledningsvis med gott stöd från publiken. Den unge mannen radade upp dubplates av Capleton, Turbulence, Sizzla, Luciano, Michael Rose och den nyligen avlidne Joeseph Hill samt en mängd andra storheter. Dock levererades dessa dubs utan större publikkontakt och för de icke invigda i dubplate-cirkusen föll det nog ganska platt ner i ointresse. I sedvanlig ordning var mannen från Orust fullkomligt orädd för sina motståndare och gjorde klart från första början att han var på krigsstigen.

Boomsound startar med en Capleton dubplate

Näst efter Rastott var det dags för debutanterna Rough Lynx att visa hemmapubliken vad man kunde prestera och få lär ha blivit besvikna. Framburna av en hysterisk MC från USA radade kvällens största sound upp hit efter hit. Publiken fick bland mycket annat höra Ward 21, Burro Banton, Alborosie och en lika fantastisk som oväntad cover på Gnarls Barkleys “Crazy”. De hade från första sekund publiken i sin hand och båttutor, visselpipor och stämband begagnades fortare än kvickt. Emellanåt gick det så fort att man knappt hann uppfatta vad man lyssnade till förrän nästa dubplate rullades igång, men vibben var genomgående på topp. Publiken hann knappt avsluta en forward förrän nästa tog vid, och så pågick det i femton minuter.

Rough Lynx spelar en dubplate på Gnarks Barkleys Crazy

Sist ut i första rundan var Million Vibes från Malmö. De må ha vunnit förra årets clash på västkusten, men inte utan ett visst smolk i bägaren. Då, för drygt ett år sedan, spelade de nämligen en splice dubplate på Damian Marleys “Welcome to Jamrock”. En splice dubplate är ett samlingsnamn för oäkta dubplates. En sådan kan vara inspelade helt och hållet av en imitatör, eller vara en så kallad “punch in” där orginallåten används men där vissa ord eller fraser byts ut mot nya av någon annan än artisten i fråga. Frågan om vad som är splice och vad som inte är det har varit ganska hett debaterat. Många stora artister har en färdiginspelad mall på sina största hits, där de mot beställning helt enkelt byter ut vissa fraser för att passa den som köper dubplaten. Detta underlättar förstås artistens arbete och gör att denne på nolltid kan sälja stora mängder dubplates utan något hårt slit men det skapar samtidigt en situation där många sound har näst intill identiska dubplates på samma låtar, något som de själva förstås vill undvika. Förra årets misstag är något som Million Vibes tvingats äta upp gång på gång under det senaste året, och även under årets clash.

Million Vibes spelar en splice dubplate (2006)

- Vi misstänkte på förhand att Rastott skulle försöka pusha sig förbi oss genom att tjata en massa om det, men att Rough Lynx skulle skita i att ta upp det. Och det visade sig stämma rätt bra, men Rastott kändes aldrig som ett större hot för att han helt enkelt inte har nån vidare publikkontakt när det kommer till kritan, så på det viset kändes det inte så jobbigt. Samtidigt för oss personligen har det ju inneburit en massa. Vi förlorade ju en sjuk mängd pengar och tappade suget på hela grejen helt. Vi slutade i princip att spela in dubplates på ett helt år. Samtidigt bestämde vi oss nästan direkt efter förra årets clash att vi måste ställa upp om Gillis arrangerade det i år igen, för att visa folk att vi inte helt föll från jordens yta efter bakslaget. Vår andra låt i första ronden i clashen fick någonstans representera vår inställning till det hela, Lucianos “Lord give me strength to fight another day”.

Million Vibes misslyckades, eller försökte helt enkelt inte, att spinna vidare på Rough Lynxs energiska show utan tog ett steg tillbaka och litade på att deras dubplates skulle vinna publikens engagemang. Allt för många var dock svettiga och slutkörda efter Rough Lynx och orkade inte engagera sig i Million Vibes foundation-dubplates. Trots välkända artister och bra låtar på tunga rytmer nådde de inte, trots sin erfarenhet, upp till Rough Lynxs standard den här kvällen.

När andra rundan närmade sig stod det i stort sett klart att Rough Lynx redan försäkrat sig om en av platserna i dub fi dub. Frågan var snarast vilket sound de skulle få möta. Rastott inledde med en rejäl attack på Million Vibes tillkortakommanden för ett år sedan och fortsatte att spela stora artister såsom Luciano, Yellowman, Ninjaman och Bounty Killer, men publiken visade med all önskvärd tydlighet att de inte nöjde sig med grymma dubplates, utan förväntade sig show. Ett bekymmer som Rastott själv uppmärksammar.

- I andra [ronden] fick jag lite problem med att hitta rätt dubs tillräckligt snabbt och då blir det lite problem med att det blir tyst på micken en lite längre stund och samma dubs snurrar lite för länge eftersom jag gör allt själv. Dock förstår jag ärligt inte varför jag inte fick mer forwards för mina dubs i rond nummer två.

Rough Lynx fortsatte att ivrigt bjuda på sin show. Ibland så ivrigt att någon selector fick be MC’n Splurt att ta det lite varligare på micken och fler än en gång fick Jogi gripa in när det snackades utanför den angivna tidsramen. Sådant spelade förstås ingen som helst roll för publiken som vid det här laget svalde betet utan att tveka. De som fortfarande hade gas kvar i tutorna slösade frikostigt med den och återigen förvandlades Pustervik till ett inferno av forwards. Kända artister och låtar blandades med up and coming artister och en rejäl dos för mig okänt material, men inte för en sekund försvann den positiva vibben. Störst forwards gick välförtjänt till en kombination av Ken Boothe och Bounty Killer som fullkomligt krossade allt motstånd för kvällen.

Rough Lynx spelar en Ken Boothe / Bounty Killer dubplate

Million Vibes fortsatte på det inslagna spåret med mjukare tongångar och trots att de fortfarande spelade stora låtar och klassiker samt hade en intressant blandning valde publiken hellre påfyllning i baren och andhämtning på gatan utanför, och för första gången var det glest på golvet. Mot slutet av rundan infann sig publiken igen och Million Vibes lyckades skapa en bra stämning i slutet vilket avrundades med stora forwards för Million Stylez “Miss Fatty”.

Million Vibes spelar en Million Stylez dubplate

Omröstningen visade som väntat att Rough Lynx var överlägsna de båda andra sounden och jublet fick nästan hela Pustervik-kvarteret att halka ner i den nybyggda Götatunneln. Million Vibes knep den andra platsen i dub fi dub med en snäv marginal, en dub fi dub som de själva inte såg som någon nödvändighet då saken de fakto redan var avgjord. Rough Lynx hade levt upp till de höga förväntningar som hemmapubliken ställt på dem.

Som brukligt är spelades det bara foundation i dub fi dub, vilket sällan har känts mer malplacerat än i den här clashen. Tempot sänktes markant och den energiska vibb som präglat clashen i allmänhet och Rough Lynxs rundor i synnerhet var som bortblåst. Rough Lynx och Million Vibes kastade broderligt några dubs med Toots & The Maytals och Horace Andy mot varandra och för delar av publiken utgjorde dessa minuter mest en väntan på att få gapa, skrika och bära sig åt igen.

Röstningen blev mest en formalitet och inom kort stod Rough Lynx med bucklan i hand efter att ha vunnit sin första clash. Välförtjänt då de genomgående hållit en hög standard på både dubplates och framförande. Några dagar senare frågar jag Olof, Rough Lynxs huvudsakliga selector under clashen, hur det känns.

- Det känns grymt kul. I och med att det var vår första clash så hade vi inte så stora förhoppningar om hur det skulle gå med tanke på orutin och sånt. Men vi förberedde oss väl och det gick ju bra. Förberedelse tror jag är A och O i en clash. Att vara väl förberedd men kunna improvisera utifrån det. Vi förberedde oss utifrån den tyska modellen, haha.

Berätta om er MC. Vem är han och är han en del av soundet eller bara clash-gäst?

- Splurt aka Jonny Z aka Jonathan är i allra högsta grad en del av soundet. Han kommer från USA och är en producent, artist och businessman som vi träffade för 3-4 år sedan när han bodde i Sverige. Han körde med oss på klubbspelningar och vi blev snabbt bra polare.
Nu har han flyttat tillbaka till New York men så fort han är i Sverige så hookar vi upp med honom och kör tillsammans.

Vad tycker ni om clashen generellt och om er egen insats i synnerhet?

- Det var en bra clash. Men det är en helt annan grej att deltaga än att vara i crowden.
Det är nog bättre att fråga någon i crowden hur clashen var. Jag var så jävla koncentrerad på själva spelandet så jag hann aldrig känna efter riktigt. Men det var sjukt roligt att clasha just Rastott och Million Vibes. De är våra polare så det är inte så blodigt allvar. Om jag ska kommentera våran insats så kan vi ju inte vara annat än nöjda. Vi vann ju. Men som sagt det var första clashen, vi lärde oss “whole heap a things” och man vet vilka misstag man inte ska göra nästa gång.

Och hur ser ni på clashscenen i Sverige?

- Den är bra med tanke på omständigheterna. Vi har ju inte de bästa förutsättningarna här hemma. Det är ju inte direkt som i Tyskland där stora sounds kan ta 20-25000 för en spelning. Då har man ju råd att voica upp sig på hur mycket dubplates som helst och så vidare. Det är förvånansvärt att överhuvudtaget någon i det här landet orkar och vill satsa cash och tid på att köpa dubs och clasha. Så big up alla som håller på. Big Up Axxion Pack, Topaz å alla andra som har hållt clashandet vid liv genom åren. Och big up alla som kommer och tappar det på clasherna.
Nu var ju detta våran första clash och förhoppningsvis ska vi försöka hålla
uppe det i framtiden också.

Hur ser framtiden ut? Är ni sugna på fler clasher?

- Framtiden ser ljus ut. Vi har många olika projekt på gång och när det gäller clashandet så är det klart att det kommer fler. Tyvärr är det svårt att hitta den tid som man skulle vilja lägga på soundet då det inte inbringar så mycket pengar. I och med att alla pengar vi får in genom soundet investeras direkt i soundet, så måste man ju ha jobb vid sidan om och så vidare som stjäl massa tid från det man egentligen skulle vilja göra. Men man vet aldrig vad som händer i framtiden.

Förra årets vinnare, Million Vibes, tvingades alltså att lämna ifrån sig titeln till nykomlingarna. Jag passar på att fråga selectorn Skinny hur de upplevde clashen och sin egen insats.

- Jag har faktiskt inte riktigt hunnit lyssna igenom audion själv än, brukar undvika det in i det längsta. Men från minnet kan jag säga att jag personligen hade rätt höga förväntningar på Rough Lynx, dom har väntat länge på att clasha och dom infriade mina förväntningar, och lite till. Jag kan tycka att Rastott fick ett lite väl kyligt motagande ibland, och jag kan nog också tycka att det var lite konstigt med var dom största forwardsen under kvällen hamnade. Jag upplevde inte heller clashen som “bias” mer än vad som är oundvikligt när man möter ett “hemmasound”, så all sådan diskussion känns rätt meningslös. Rough Lynx hade skyhöga förväntningar på sig från Göteborg och infriade dom helt enkelt, då hade vi inte mycket att sätta emot.

Vad tycker ni om den svenska clashscenen?

- Mer eller mindre oexisterande. Det var ju rätt mycket drag för några år sen men dom flesta har ju fallit bort och hela bubblan känns som den har spruckit lite. Det är mig veterligen bara Rough Lynx som så att säga “kommit upp” på sistone, men det har ju mer att göra med att dom inte clashade lika tidigt i sin karriär som tex vi, Aphex, Rastott eller något av dom andra sounden från “vår” soundgeneration än någonting annat, och det har dom ju å andra sidan också fått en del kritik för genom årens lopp. Man undrar lite hur undervegetationen i soundscenen ser ut i övrigt. Personligen skulle vilja se mer 45¨ clashes mellan sounden och sporadiska små clasher men jag vet i ärlighetens namn inte om folk är speciellt interesserade av clasher när det kommer till kritan.

Hur känns det att som veteraner i sammanhanget få spö av uppstickarna?

- Alltså, Rough Lynx och vi är ju rätt tajta så det känns nästan lika kul att dom fick vinna som om vi skulle vunnit själva. Vi visste ju på förhand att vi i princip inte skulle ha nån chans att åka till Göteborg och slå Rough Lynx på hemmaplan i dagsläget om inte något väldigt oväntat hände, dom är tilsammans med Axxel från Axxion Pack den dominerande kraften i Göteborgs reggaemiljö och hade ju en i princip “ospelad” dub box, medan vår är rätt utjatad vid det här laget. Vår gameplan gick väl typ ut på att försöka ta oss till dub fi dub och hoppas på att dom inte hade speciellt bra grejer där, men dom hade ju gjort sin hemläxa.

Vad hade ni kunnat göra annorlunda?

- Egentligen inte speciellt mycket, nånstans får man ju utgå från vad man voicar för dubplates, och vi spelar helt enkelt in det vi gillar. Sammanfaller inte det med vad publiken vill höra kvällen ifråga så finns det ju inte så mycket att göra. Vi har ju inte så enorma mängder dubs att vi kan anpassa oss hur som helst, och egentligen inget större intresse av att anpassa oss hursomhelst heller. Vi körde det vi tycker är bäst helt enkelt, sen fick det bära eller brista.

En av de senaste årens flitigaste clashare är Rastott, mannen från Orust som fullkomligt orädd kastar sig in i clasher varhelst de dyker upp. Än en gång föll han ur innan dub fi dub, och jag frågar honom hur det känns.

- Ja, vad skall jag svara på det? Självklart är det tråkigt. Men jag visste redan innan clashen vilket sound som skulle vinna. Dock innebär inte det att jag inte försöker göra mitt bästa för att komma långt i clashen. Jag trodde att jag skulle ha en chans att komma till “dub fi dub”. Tyvärr gjorde jag inte det och det är synd för jag hade många feta dubplates kvar.

Vad tycker du om clashen i allmänhet?

- I Sverige kan till exempel en rytm få en big forward utan att publiken ens vet vem artisten som sjunger är. Ett sådant exempel är till exempel då Million Vibes spelar en dub med Anthony Ellis i clashen, och publiken ger en big forward för att det är en nice gammal Studio 1 riddim innan dom ens hört artisten börja sjunga dubtexten. Visst är det en nice riddim men jag kan slå vad om att enbart cirka fem personer i publiken vet vem Anthony Ellis är då han egentligen bara gjort en känd låt. Här blir det då rytmen som blir det viktiga inte vad som sjungs i dubtexten och av vem. För mig har texten i en dub en stor betydelse och vilken “dignitet” artisten som sjunger duben har. Jag tror även att många i publiken inte förstår vad som sjungs i dubplate texterna, hur många förstår fraser som “Kill a tin pan sound” etc? Det finns en mindre skara clashfans som verkligen har koll på vad clash, dubs och splice dubs etc innebär men jag tror inte den skaran utgör större delen av publiken. Många i publiken har nog aldrig hört en clashtape och dom har antagligen inte en aning om vilka Killamanjaro, Saxon, Papa Moke eller StereoMars är. Jag hoppas att fler och fler människor kommer att sätta sig in i clashvärlden och dess begrepp.

Många i publiken är på clasherna för party och för dom spelar inte dubsen någon större roll utan showen blir viktigare för dom och de sounds med flera medlemmar har lättare att fixa en partystämning då de har en snubbe på micken som når längre ut på scen och kan hypa up stämningen.
Jag tror tyvärr inte att jag hade vunnit clashen även om jag hade spelat tio dubs med Bob Marley.

Du har snackat om att skaffa en MC i framtiden, blir det så?

Ja, jag kommer nog försöka hitta en nice MC inför nästa clash. Dock vill jag ha någon som har bra koll på vad clash innebär och vet hur MC-grejen skall skötas i en clash. Man får kunna komma med lite fyndiga “speach”.

Hur ser framtiden ut i övrigt? Spelar du mycket ute?

- Senaste året har jag inte spelat mycket ute då jag haft andra saker i mitt liv som tagit tid och mycket kraft.
Jag hoppas på mer juggling och clasher i framtiden men då gäller det till exempel att dom som har regelbundna klubbar i de större städerna bjuder in mig på juggling. Orust har ju ingen reggaescen. Tidigare har jag fått fixa och ragga spelningar runt om i västsverige på egen hand men har till exempel aldrig blivit inbjuden att spela på de regelbundna klubbarna i Göteborg förutom av Mr. Gillis. Det har pratats om att jag skall kunna komma och spela på vissa av klubbarna men hittills har det bara varit prat. Jag har hållt på med reggaemusik i tjugo år så jag har bra koll på det mesta. Vidare har jag spelat som dj sedan 1998 även om jag under några år i början bara spelade på mindre fester jag själv och polare fixat.
Jag måste säga Big up till Mr. Gillis som inte är rädd för att ta BoomSound with Rastott till Göteborg, till exempelvis Klubb Studio 1 och clasherna. Jag hoppas att clashscenen och soundkulturen i Sverige kommer fortsätta utvecklas.

Text: Björn “Color Blind” Johansson